Är du högsensitiv HSP (highly sensitive person)?

 

Enligt den amerikanska psykologen och forskaren Elaine Aron, är det att vara högsensitiv HSP (highly sensitive person) ett karaktärsdrag som  15-20% av befolkningen har – alltså nästan var femte

 

Om man är högsensitiv, är man en person som är särskilt känslig för intryck. Man tar helt enkelt in fler intryck och bearbetar dem på ett djupare sätt  än andra människor gör. Därför kommer man som högkänslig lätt att känna sig överstimulerad och få lust att dra sig tillbaka från sammanhang där det händer många saker på en gång.

 

Andra kan lätt uppfatta en HSP som pjoskig, överkänslig eller osällskaplig eftersom han eller hon fortare blir trött och ofta lämnar sällskapet före de flesta andra.

 

En högsensitiv HSP kommer å sin sida lätt att känna sig fel, eftersom han/hon inte kan klara så mycket stimulans som andra människor kan.

 

Det blir ännu vanskligare för den högsensitive, eftersom vi lever i en kultur där egenskaper som gränslös utåtvändhet och det att vara ”alert och energisk” anses värdefulla. Man behöver bara kasta en blick på en sida med jobbanonnser. Här är det stor efterfrågan på t ex att vara robust, utåtriktad, energisk och så vidare.

 

Man ser sällan att det annonseras efter en lugn, tillbakadragen, beskedlig och ödmjuk person, vilket passar mycket bättre in på en  högkänslig person.

 

Vilka egenskaper som anses värdefulla är olika från kultur till kultur. En undersökning visar att medan barn i Canada ofta  väljer bort känsliga och blyga barn som lekkamrater, föredrar barn i Kina just kamrater med dessa egenskaper.

 

 

Fördelar och nackdelar med karaktärsdraget

 

Som högsensitiv HSP tål man inte att befinna sig i stora sammanhang, där det inte finns möjlighet att dra sig tillbaka – i alla fall inte under en längre tid åt gången. Stora köpcentra och receptioner kan snabbt ta andan ur en högsensitiv – man blir helt enkelt överväldigad av så mycket stimuli. Och om man inte tar sig själv på allvar och ser till att man får tillräckligt med pauser, kan man efteråt vara trött i flera dagar.

 

För de flesta sensitiva fungerar det heller inte att delta i sociala sammanhang flera gånger i veckan. Att man till en viss del måste begränsa sig, kan vara svårt att acceptera, särskilt om lusten efter sällskap är stor, vilket den som sagt kan vara även om man är högkänslig.

 

I gengäld har den särskilt sensitive sällan tråkigt i sitt eget sällskp, och här kommer vi in på fördelarna. Om man är högkänslig har man ett rikt inre liv. Ganska få intryck kan sätta igång en hel film på den högsensitives inre bildskärm. Därför är den högkänslige ytterst lämpad till jobb där det gäller att få bra och originella idéer. Många författare är av naturen mycket känsliga. Dessutom gör högkänsligheten stor nytta om personen har att göra med andra människor. Den särskilt sensitive kommer att ha en god intuition och känsla för den andres behov.

 

En högsensitiv person som har lärt sig att respektera sig själv och sitt karaktärsdrag, kan få ett rikt liv. Faktiskt visar forskningen att högkänsliga under de rätta omständigheterna, trivs bättre än andra. Det anses att ha att göra med det rika inre livet och med personens förmåga att registrera fina nyanser och således hitta en större njutning i t ex dofter, naturen, konst och musik.

 

Du kan läsa mer om HSP här

Udgivet i Blogg | 144 kommentarer

144 kommentarer til Är du högsensitiv HSP (highly sensitive person)?

  1. Marie-Louise Johansson skriver:

    Jag är verkligen en sådan person och egentligen vore det inget problem om det var så att fler personer var det. Om människor var mer känsliga och eftertänksamma skulle världen se vänligare ut. Jag har försökt att medicinera bort min känslighet med antidepressiva läkemedel. Om jag inte tar denna medicin måste jag avskärma mej från all information som bara strömmar över en. Har så svårt att klara av människors ondska när jag är så här känslig. Mvh Marie-Louise

    • Marie Albinsson skriver:

      Hej.

      Det stämmer så bra på mig med. Men det är så jobbigt i bland. Jag orkar ej, blir fort trött.Min man förstår mig ej efter 6 år. Får hela tiden förklar mig att jag ej orkar lika mycket som han. Det är ett stort problem. Han vill umgås hela tiden med vänner och jag behöver lite lugn o ro emellanåt.

      Men i mitt jobb som distriktssköterska är det en fördel får en underbar realtion med mina patienter och kollegor. Jag äter antidepresiv medicin för att klara vardagen.

      Ängel.

      • Christin skriver:

        Hej! Är det någon som har tips och råd om hur man ska planera sin vardag för att inte stressa ihjäl sig? Jag är så känslig, funderar och överanslyserar allt. Jag blir galen på mig själv, vet inte vad jag ska ta vägen. Jag drunknar i mina känslor.

        Skriv gärna om någon har några råd om hur man ska tänka eller göra. Jag försöker meditera men jag vet inte?!
        christin.j.olsen@gmail.com
        Kram Christin

        • Behiya skriver:

          Hej! Jag vet av erfarenhet att när jag skriver ner mina tankar, så slutar jag att älta på saker och ting. jag är själv väldigt analyserande, men skrivandet har hjälpt mig. Hoppas att det här rådet kan hjälpa er båda. Mvh. B.

      • Har alltid känt mig annorlunda,känslig och nervös…samtidigt som jag vet att jag är empatisk,intelligent och har en ”tilldragande” personlighet. Har sedan jag var liten haft social fobi,men ingen,allra minst jag själv förstod…jag blev den ”blyge”. Pga min extrema HSP har jag haft en väldigt låg självkänsla (kanske pga av andra saker också),har haft destruktiva förhållanden,depressioner,alltid trött,alkoholproblem,problem med relationer m.m. Är väldigt intuitiv och andlig,det är som om jag vet och känner saker som ”vanliga” människor inte ens tänker på. Äter också antideppresiva mediciner för att dämpa ”topparna”.Är en medkännande och samvetsfull människa förutom när det gäller mig själv….äntligen har jag förstått att det finns andra som jag,känner mig inte längre så ensam och utanför.(även om jag är social)

        Black angel

        • Mikael skriver:

          Har bara halkat in på detta ämne för ett par dagar sedan,,,men Oj vad detta stämmer på mig,,lite glad för känner att jag fått svar liksom på mig själv,,känner igen det du skriver,,har hög empati ,,fördjupar mig i andra,mm har svårt att va bland mkt folk,blir nervös
          mår bra att va själv,,Mikael

    • Christin skriver:

      Hej! Jag är i precis samma situation som du. Jag medicinerar och får gå på samtalsterapi för att jag, ja, jag har ju inte vetat för vad förrän nu. Har allitid bara varit känslig,

      Skriv till mig om du vill. Du kanske har några bra råd och tips. Jag är trött på detta. Vad jobbar du med?
      Kram Christin

  2. Jeanette skriver:

    Jag hörde talas om detta karaktärsdrag första gången idag på nyhetsmorgon och det var som ett totalt uppvaknande!Mitt i prick….
    Jag medicinerar oxå sedan 10 år tillbaka för att klara av att stänga av mina känslor lite.
    Jag har alltid kännt mig annorlunda och håller på att bli tokig på mig sjäv…
    Men jag är glad att jag hittat denna sida att det finns fler som mig.

    • Marie-Louise Johansson skriver:

      Jag såg oxå på Nyhetsmorgon och det var första gången jag hörde talas om detta. Känns helt fantastiskt att känna igen sej och få en förklaring på varför jag kännt mej som jag gjort. Tycker att det är konstigt att jag aldrig har hört talas om det förut och att ingen av dom läkare jag gått till inom psykiatrin har nämnt något om det. Har ingen vän som har det vad jag vet och jag tror att det skulle betyda mycket att umgås med människor som också är ”HSP-are”. Jag är 50 år nu och har alltid kännt mej annorlunda så det skulle ha varit skönt att fått höra om detta tidigare. Hälsn Marie-Louise

  3. Susanne skriver:

    Jag blir så glad när jag läser att det finns fler som är som jag :)
    Jag trivs med att vara känslig även om det ibland är jobbigt att bära hela världen på mina axlar. Viss önskar jag ibland att jag inte skulle bry mig så mycket om andra men å andra sidan tycker jag om det också. Jag skulle inte vilja vara annorlunda.

    ”Ni skrattar åt mig för att jag är annorlunda. Jag skrattar åt er för att ni är likadana allihop.”

    Tack för att Du så generöst delar med Dig av informationen som finns att tillgå här. Jag återkommer.

    Kram
    Susanne

  4. Engreb skriver:

    Vad härligt med alla kommentarer och framförallt tack för tipset om Nyhetsmorgonens program! Nu när det börjar att pratas om HSP känns det som om man inte kan få nog av att läsa, lyssna och samla information! / Engreb

  5. Maria Liljegren skriver:

    Jag har också alltid varit extremt känslig. Det som gör mig så ledsen är att jag blivit bedömd och dömd pga. det. Ryck upp dig! Var inte så gnällig, lipsill, gör nå´nting! Och en massa annat har jag fått höra genom hela mitt liv. Nära släktingar har haft/har noll förståelse. Detta har skapat mycket ångest för mig. och en känsla av att jag är misslyckad som inte passar in i den aktiva och sociala världen utanför mitt fönster. Kram till alla känsliga själar! Jag tycker om er precis som ni är!!!!!!!
    Maria

  6. Anita skriver:

    Tack…tack för dessa inlägg…Jag känner igen sååå mycket. Redan som liten fick jag höra att jag var så annorlunda. När jag blev äldre så har jag ofta fått höra att Du är sååå känslig, Du bara överreagerar….Det var jobbigt många gånger.
    Idag bryr jag mig inte..har funnit mig själv och har oerhörd nytta av min sensivitet.
    Massor med Ljus och kärlek till er alla

  7. Susanne Widsell skriver:

    Det är en befrielse att läsa om HSP, äntligen går det upp ett ljus och jag förstår oförklarliga symptom… Jag tror t ex att jag äntligen fått en förklaring till varför jag känner mig så totalt kraftlös ibland. Jag tar in mycket outtalat från min omgivning och jag märker det inte alltid förrän det är försent, dvs jag känner det som fysiska symptom av olika slag, energilöshet, mår illa, trött…
    Denna ”högreceptivitet” vill jag lära mig leva med. Min uppgift i livet är verkligen inte att ta in allt från alla. Det finns fördelar med högkänsligheten, jag vet, men just nu känner jag mig mest ledsen över nackdelarna.
    För min del innebär det t ex att jag begränsar mig genom att jag inte törs boka in aktiviteter – ifall jag just den dagen de inträffar ska känna mig så där slut och då måste jag hitta på en undanflykt för att backa ur. Det tar emot att berätta för omgivningen, men om detta personlighetsdrag kan bli mer känt så kanske det blir lättare att berätta för chefen om att nej, kontorslandskap och flexibilitet fungerar inte så bra för mig därför att…
    /sus

  8. Per-Anders Hedlund skriver:

    Äntligen har jag fått en ”diagnos”. Hade höga poäng i testet, det var en härlig lättnad att känna igen sig i så mycket. Men jag kunde också känna en tacksamhet då jag alltmer genom åren lärt mig att hantera min känslighet. Trots att jag är man har jag ändå vågat vara ganska öppen, vågat uttrycka mina känslor och min sårbarhet. Eftersom jag upplever att det finns ”mycket mer mellan himmel och jord, än det vi ser” har jag alltid haft stöd och nytta av bön och meditation i min vardag. Regelbunden motion har också hjälpt mig, och inte minst att skriva och ”samtala” med mig själv när jag behöver reflektera eller ge mig självstöd.
    Efter en djup livskris 2009-2011 skrev jag en självbiografisk berättelse om min egen livsresa och utveckling – ”I samma båt” (går att läsa som e-bok på min hemsida: lakekallan.nu) De kommentarer, den respons jag fått, bekräftar också att jag måste vara en HSP – ”Tack för att du så öppet delat med dig om din känslighet och sårbarhet!”. När jag höll ett föredrag om min livsresa sa en man, en gammal bekant, efteråt – ”Oj, inte visste jag att du var så känslig!”. Först skämdes jag en aning, men ganska snart kom det in en annan ”röst”. ”Ja, men jag är ju sån!”. ”Och jag vill heller inte byta med honom eller andra mer robusta och kanske känslomässigt avstängda människor”. Jag har hellre kontakt med alla mina känslor. Livet blir så mycket rikare då!
    Min upplevelse av livskvalitet att vara en HSP kanske också beror på att jag blivit tryggare på djupet(särskilt genom livskriserna).

    Tack för den här sidan, och att ni alla finns!

    Per-Anders

    • Behiya Baykal skriver:

      Hej, Per-Anders! Jag har läst din e-bok, som heter ”Mer tid för själen”. En del saker håller jag med om; motion, sömn, vila, bön och jag skulle vilja tillägga Bibelläsning, som är en lisa för min själ, får oss att må bra. Det jag har svårt att ta till mig och tar avstånd ifrån är de här i mina öron flummiga tankarna om nyandlighet. Jag tyckte det var mycket jobbig att läsa igenom det.B.B.

  9. Kajsa skriver:

    Det här var intressant, har alltid tänkt att min känslighet beror på dålig självkänsla från lite jobbig uppväxt. Har aldrig tänkt att känsligheten kunde vara ett medfött karaktärsdrag. Jag är 40 år, har ätit antidepressiva i ca fyra år för att dämpa svängningarna och tycker att det blivit mycket bättre. Försöker också att äta regelbundet och sova ordentligt. Känner igen begränsningen som nån skrev, att inte våga boka in aktiviteter. Jag hatar att vara en sån som jämt backar ur, men tyvärr är jag precis så, tänker att det ska bli så kul och planerar in en massa men sen orkar jag ofta inte ändå. Jag VILL vara supersocial men i verkligheten blir jag t.o.m. irriterad om min man försöker ha ett samtal med mig efter en dag på jobbet, vill bara vara ifred och ha det tyst omkring mig./Kajsa

    • Gert Hedström skriver:

      Japp precis så är det… kunde inte få till det bättre själv..
      vill vara social och planerar och fantiserar mycket om hur möten och dyligt ska gå till.. men sen faller alltihop ändå.. och man backar oftast ur, eller försöker slippa.. för man orkar inte…

      Inte ensam tydligen // Gert

  10. Irene Lennfalk skriver:

    Läste om HSP i tidningen leva PS! och kände igen mig direkt! Gjorde testet där och fick full pott. Har alltid tyckt att jag var så vek för att jag inte orkade umgås lika intensivt som de flesta andra, hatar att boka in flera aktiviteter på 1 vecka, tycker det är skönt att kvällarna på vardagarna är oplanerade. Sist jag var på en pub höll jag på att bli galen av alla högljudda röster, men klarade det bättre när jag var yngre! Blir dödstrött på kvällarna, var på ett möte en kväll och höll full focus 1 1/2 timme sedan bara dog batteriet och jag gick hem och grät, var så överstimulerad att det ej gick att somna. Har känsligt termostat, från kyla till värme ex. vinter och går in i varuhus måste ta av mig jackan. Ser genast om en person mår dåligt eller om ändring av frisyr eller make-up o.s.v. Lever mig in i filmer och böcker och blir ofta folks psykolog men har lärt mig att säga nej när det blir för mycket. Arbetar med människor, har alltid gjort och det är det enda arbete jag kan tänka mig. Älskar att sjunga och skriva. Reagerar mycket starkt på mediciner, blir dödssjuk av narkos, tål högst 1 glas vin. Måste äta regelbundet och laddar ur helt annars likaså sömn viktigt./ Irene

    • margaretha johansson skriver:

      hej! för mig betyder det oerhört mycket att få känslan ,du är inte ensam.idag är jag 60 år,när jag var yngre fungerade jag lite bättre,
      tålde höga ljud, träffa många tillsammans, ”Hänga med” på det mesta.
      men,så började min ork att sina.orkar inte vara tillsammans med vänner
      eller släkt mer än ett par timmar åt gången, därefter är min energi slut. ändå finns mycket att glädjas åt bl.a naturen min älskade hund
      min man, att vara kreativ. läser nu boken,Älska dig själv av Ilse Sand
      och hoppas på att bli vän med mig själv och mitt sätt att fungera.det
      är skönt att ”tala” med dem som riktigt förstår. kramar från maggis

  11. Anna skriver:

    Jag är mamma till en dotter på 6 år och har börjat förstå att hon troligtvis är en Högkänslig person. Äntligen fattar jag vem hon är och nu känner jag att jag kan stötta och hjälpa henne bättre med att hantera sin känslighet så att livet blir lite enklare. Hon är en fantastisk tjej som är påhittig, klurig, rolig, smart och inkännande. Men hon har sedan 2 års ålder haft mycket problem med att kunna hantera tex förändringar, när människor sitter för nära henne, strumpor som sitter konstigt, mat i för stora tuggor, överraskningar, höga ljud och lågt blodsocker. Jag är jätteglad att äntligen få en förklaring! Nu vet vi hur vi ska förbereda henne inför skolstarten i höst och informera skolan. Dessutom är både jag och min sambo av samma virke, så vi vet var hennes personlighetsdrag kommer ifrån! ;)

  12. Fia skriver:

    Läste om HSP i nya numret av Damernas värld och fick en riktig ögonöppnare.
    NU förstår jag:
    varför alla ledsna ”dras” till mig, jag ser dem först och bjuder jag in dem
    varför jag trivs så bra i mitt egna sällskap
    varför jag vänder när jag ser överfulla IKEA-parkeringar
    varför jag semestrar när andra inte gör det
    varför jag börjar gråta av reklam
    varför jag ser som en ”hök”
    varför jag ofta tackar nej till fester
    och givetvis en hel del annat. Skönt att få lite klarhet!
    Fia

  13. Simon skriver:

    Hej!
    Jag hörde talas om HSP för första gången idag i SVD:s idagsida! Jag är bara 19 år och det skulle vara mycket intressant om flera unga i min ålder också ”kom ut” med detta. Säkert finns det många fler unga människor med dessa personlighetsdrag som stänger in sina känslor. Jag kände igen mig i mycket även om inte allt stämde på pricken. Det mest talande för mig beskrivningen om lyckorus. Jag blir väldigt lätt överlycklig av småsaker. Det kan vara allt ifrån att en rörelsekänslig lampa tänds när jag går förbi till att spontant träffa en person jag tycker väldigt mycket om. Detta kallas för ”Synkronicitet” och definieras som betydelsefull slump. (Se Jan Cederquists bok: ”Slumpen är ingen tillfällighet”.)

    Det som inte stämde in på min personlighet var det här med att befinna sig i stora sammanhang. Jag idrottar på elitnivå och jag fulkomligt ÄLSKAR uppmärksamheten när jag tävlar. Jag har fått väldig många vänner inom min idrott och min känslighet hat aldrig varit ett problem här. Jag kanske inte är en HSB-person när allt kommer omkring… Vad tror ni?

    • Richard skriver:

      Det är kanske skillnad på att gå omkring i ett köpcentrum fullt av folk med väldigt olika tankar och känslor som kan påverka dig hit eller dit, och en tävling där många människor är positivt fokuserade på samma sak som du själv älskar. Jag har svårt för mingelpartyn med många främmande människor, men står gärna på scen och musicerar. Det ena splittrar mig, det andra fokuserar. Jag skulle dock undvika att sätta en bokstavsetikett på mig själv. Hellre hitta positivt laddade ord: högkänslig, hyperreceptiv, supermottaglig, skarp iakttagare, djupsinnig, ömhjärtad etc.

    • L skriver:

      Hej! Jag är 21 år och jag tror jag är HSP! Det är likadant för mig att det mesta stämmer på mig och jag fik höga poäng på testet. Men jag är sådan som älskar att umgås med mina vänner, gärna länge och ofta! Men sen kommer de dagar då jag måste vara hemma och måste vara själv. Jag trivs i mitt eget sällskap, men ännu mer i mina vänners. Men sen kommer det då jag måste vara själv som sagt.
      Jag är sådan som lätt stämmer av hur andra mår och jag känner ofta ”mer” än andra. Jag har lätt att gråta oc om någon annan gråter så gråter jag med, jag kan inte hindra det. Samma sak är att jag känner musik extremt mycket, jg påverkas verkligen av det.

      Men är jag HSP? Eftersom jag inte stämmer in på allt?

    • AM skriver:

      Jag känner igen mig så fullständigt. För mig känns det som att jag fysiskt blir full av intryck, att det faktiskt inte får plats med mer. En utmaning när man bor med små barn varannan vecka… och när det både blir väldigt intrycksintensivt, ohc dessutom blir svårt att få till återhämtning.
      Har alltid upplevt att i varje tidsenhet (oavsett om det är över en månad, en vecka, en dag eller ett par timmar) MÅSTE jag ha en viss proportion egen tid. Har sällan känts som att det varit riktigt OK.
      Börjar äntligen vid 42 koppla ihop det här, och förstår hur jag skall välja aktiviteter.
      För mig är det också så att jag MÅSTE ha ett visst grundtempo och ett visst yttre ”tryck”, för att inte tappa styrfart, men det har blivit allt tydligare att det MÅSTE varvas. En svår balansgång: eftersom jag lätt blir intensiv och snabb, uppfattas jag ofta som betydligt mycket mer stresstålig och ”robust” än vad jag faktiskt upplever mig som.
      Och kontakt med människor är något jag verkligen uppskattar, men ”rimligt” länge och ”rimligt” intensiv. Blir lätt uppvarvad och kan återigen känna att det plötsligt tar slut.

      • Elin skriver:

        Åh vad jag känner igen mig precis i det du skriver! Tar verkligen till mig dina tankar om att ”avväga” tiden och balansera.

  14. Richard skriver:

    Vilken glädje att läsa artikeln om högkänslighet i SvD igår! Fick mycket höga poäng i HSP-testet. Jag är en 50-årig man som ofta har fått höra saker som att ”du är så överkänslig, vad du tar åt dig, vad du är tråkig som inte vill ha radion på när vi jobbar” osv.

    Har ofta haft svårt att hitta en arbetsplats där jag kan fungera utan att bli sönderstressad av för mycket störningar, tidspress och krav på att kunna hålla många bollar i luften. Å andra sidan har studier alltid gått bra då jag kunnat stänga in mig och fokusera djupt och länge tills jag förstått helheten på djupet. På de jobb jag har haft har jag ofta känt mig stressad och ängslig för minsta lilla men ändå med tiden blivit uppskattad för flit, noggrannhet, pålitlighet och samarbetsförmåga. Ömsom värdefull, ömsom värdelös på arbetsmarknaden. Ofta arbetslös.

    Det är en sådan lättnad att läsa om det här. Om naturen producerar så här många högkänsliga individer bland människor och djur betyder det ju att vi behövs. Nytt motto: vi finns, därför behövs vi.

    Richard

    • Hanna skriver:

      Håller helt med,klart att vi behövs! Tänk en sådan fördel för en flock att ha en eller flera högsensitiva medlemmar som snabbare än andra upptäcker fara och obalans! Tyvärr är tempot i samhället idag extremt uppskruvat,och jag önskar mig ofta tillbaka i tiden till en epok med mindre hets. Jag känner igen mig i så mycket som beskrivs här. Tröjan åker av och på hela tiden eftersom jag har så känslig termostat, måste sova med öronproppar för att inte vakna av minsta ljud, blir helt sänkt i flera dagar av att se all ondska på nyheterna. Kan ligga vaken på nätterna och höra rösterna av de människor jag träffat under dagen mala i huvudet, kan liksom inte skaka dem av mig! Underbart att slippa känna sig ensam i detta.
      Hanna

  15. Aya skriver:

    HSP stämmer verkligen perfekt in på mig, men jag har även autism och många med HFA/AS (särskilt tjejer) som jag känner stämmer även HSP-kriterierna in på.
    Undra om det betyder att många med AS/HFA är högkänsliga personer eller om många HSP:are också har autism?

  16. Camilla skriver:

    Hej! Jag heter Camilla och jag är också så himla glad över att få höra röster som ”står på min sida” och berättelser från människor som också har stort behov av återhämtning och som läser av andra människor väldigt mycket.

    Tror också att jag till slut har fått ett svar på hur det kommer sig att mat och hunger är så jobbigt för mig. När jag inte har ätit brukar jag bli snudd på depressiv och så fort jag får i mig mat blir jag glad igen. Jag kan mycket sällan vara spontan och improvisera med mina mattider. Men när rutinerna fungerar (mat kl 17, inte kl 17.20) känns det jättebra. Tidigare har jag testat mig för blodsocker och alla sorters värden och det är inget fel på mig rent medicinskt. Men det skulle alltså kunna vara HS! Fantastiskt!

    Svar till personen som skrev 25. april 2012 kl. 12:21 f m: Skulle det kunna vara så att vissa autistiska drag överensstämmer med vissa HS-drag? Det har jag tänkt på en del när jag har läst serien i SvD senaste dagarna. Gemensamma drag skulle till exempel kunna vara känsligheten för hur kläder sitter, och för oljud, ljus och oreda. Jag tror också att både AS- och HS-personer (AS är det jag känner till bäst när det gäller autism) mår bra av rutiner för mat och sömn och motion. Däremot verkar det som att vissa drag utesluter varandra. Det som jag främst tänker på är att det typiska AS-draget att tolka bokstavligt, att inte vara så bra på att läsa av kroppsspråk och minspel, att inte känna av stämningar. Det låter som raka motsatsen till det typiska HS-draget att ständigt pejla in. Vissa med AS verkar också ha en förkärlek för monologer om specialintresset utan förmåga att känna av i fall omgivningen deltar, och spontant tycker jag att det också låter som en motsats till HS. HS-typen av kommunikation verkar ju mera handla om ömsesidiga, kvalitativa, inkännande samtal. Vad tror du om det?

  17. Tina Engebretsen skriver:

    Åh, vad det kändes skönt att få en ”diagnos” på min överkänslighet. Läste om detta i M-magasin idag. Allt stämmer in på mig. Får alltid höra att jag är så känslig, att jag inte kan ta kritik, att jag alltid tolkar fel om någon tillrättarvisar mig. Jag är 54år, och har varit så här i de sista 20 åren. Och inte förstått vad det varit, att jag blir ledsen och gråter, titt som tätt. Många har sagt att det beror på ”klimakteriet”. Men så kan det väl inte vara? Har i perioder tagit antidepressiva tabletter, då jag inte orkat med ”sjögången” mellan jätteledsen och jätteglad. Det tar så fruktansvärt på krafterna.Har man sen unga chefer,som jag, som inte har en enda empatisk känsla i kroppen då är det inte enkelt att arbeta.
    Så tack för att jag har fått ord på min sjukdom (om det nu är en sjukdom).
    T.E

  18. Lena skriver:

    Vad underbart det är att läsa om likasinnade!

    Jag är en kvinna på drygt 40 år som alltid känt mig lite annorlunda, extra känslig och ser saker som andra inte ser. Men det som varit jobbigt är denna trötthet/totala matthet som ofta infinner sig. Jag har sökt läkare efter läkare som alla trott att jag lider av depression pga av denna trötthet i samband med min önskan att få vara lite ensam och inte alltid så på… Terapi har inte gett något, men medicin har hjälp lite. Men att nu fått vetskapen om detta var otroligt upplyftande. Nu vet jag och ska påpeka detta till läkarna nästa gång jag träffar dem. Det är ju inget fel på mig, jag är bara för känslig och intagande för den värld vi lever i idag och behöver mer lugn, mer sömn och tillfälle att få känna efter.

    Jag arbetar med barn och där är min känslighet otroligt värdefull! Så absolut är jag nu stolt över att vara extra känslig. Enligt testet jag gjorde bl a här (har gjort flera:) så fick jag väldigt höga poäng och det ger bara ytterligare bekräftelse på min förmåga.

    Nu ska jag läsa in mig mer innan jag informerar min icke alls så förstående närstående familj och alla vänner. Jag inser att dock att jag troligen ärvt detta från min far, inte från min mor:-) Far kunde inte hålla tal på mitt bröllop för att han var så rörd. Min mor känner mig fortfarande inte och köper exempelvis rosa saker till mig, fast jag åtskilliga gånger påpekat att jag absolut inte gillar den färgen – så hon är inte alls inkännande eller känslig. Mins söner verkar ha ärvt min känslighet, men den uttrycker sig lite olika hos dem. En är väldigt uttåt och social, men otroligt känslig!!!! Den andra söker sig mer till att vara ensam i perioder och tänker mycket.

    Tusen tack för att jag fått läsa era inlägg, känns skönt att finna likasinnade.

  19. Maria skriver:

    Hej!
    Hurra! Kände jag. Samtidigt som jag ville gråta av lättnad. Det är inget fel på mig! det är bara ett personlighetsdrag och jag har lika stor rätt att vara som jag är som alla andra människor. De andra 4/5 med andra ord, som inte är högkänsliga. Det är viktigt att det är ett personlighetsdrag tycker jag, o ingen diagnos. Vi finns alltså behövs vi, som någon skrev. Himla bra sagt! Upptäckte detta igår genom artikelserie i Svd som en vän tipsade mig om. Detta kanske är du sa hon? Sen berättade hon att hon knappt vågat skicka länken. Tack!! kan jag bara säga.
    Så underbart att läsa alla kommentarer med likasinnande. :)
    Maria

  20. Heléne skriver:

    Är jag en HSP?
    Av en slump började jag läsa om HSP i en tidning och funderar på om jag tillhör den här skaran. KAn någon hjälpa mig att svara på det blir jag mkt tacksam!

    När jag var liten var jag rädd och ängslig och vågade inte ens åka taxi till skolan. Jag hade alltid kompisar och var inte blyg, men jag var ängslig för en massa saker. Jag har aldrig varit rädd för att prata och pratade mkt och ofta när jag var liten och jag upplevdes som en sprallig person med mkt energi. Jag tyckte inte om att vara ensam och ville gärna vara med min mamma. Jag störde mig ppå märkliga saker som ex att håret kom emot halsen om jag hade mössa på mig, så därför stoppade jag alltid in håret under mössan. När jag var 3-4 år bytte jag kläder varje dag för jag tyckte bäst om när de var rena och lite stela.Redan i lågstadiet kände jag mig annorlunda och tyckte att jag tänkte på ett annat sätt än andra. Då tyckte jag INTE om att vara i centrum, om jag inte hade bestämt det själv förstås, och jag tyckte att det var oerhört pinamt att göra bort sig inför klassen. Jag har alltid luktat på maten och alltid varit mycket kräsen med vad jag äter. Det var ett problem när jag gick i lågstadiet och jag var livrädd för att äta hos kompisar eftersom jag visste att jag inte skulle tycka om maten och då blev allt så pinsamt.

    Nu är jag vuxen och är fortfarande inte blyg, men känslig på alla sätt och vis. Jag stör mig på ljud och då helst monotona repetitiva ljud, som ex klockor och jag blir lätt trött när det är för mkt ljud omkring mig. Vad gäller synintryck klarar jag inte av monotona blinkanden, ex från en video, för då kryper det riktigt i kroppen på mig! Jag tycker inte heller om när tavlor och annat sitter snett, det är störande. Köpcentrum och gallerior överväldigar mig och det är synd för det är kul att shoppa emellanåt. Jag blir ofta trött då och faktiskt illamående och snurrig i huvudet.

    Det som är mest jobbigt är att jag är så känslig för andras kommentarer. Det är inte så att jag inte vågar sticka ut och måste vara som andra. Sådant bryr jag mig alls inte om. Problemet är att jag är känslig för vad jag tror att andra tror. Om jag får ett ögonkast som känns fel eller om två kollegor tittar på varandra i samförstånd tror jag genast att det handlar om mig. Jag kan grubbla ihjäl mig på saker som någon säger till migoch jag tror definitivt alltid det värsta och att någon är ute efter mig på något sätt. Tyvärr är jag inte själv alltid så noga med att vara tyst med vad jag tycker, men jag klarar inte av när någon kritiserar mig. På senare tid har jag också märkt att jag tar åt mig väldigt om någon i min närhet inte mår bra och ibland kan jag påverkas mycket av det och inte tänka på något annat.

    Så vad tror ni – är jag en HSP? Heléne

    • sandra skriver:

      Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Det är nästan läskigt då jag trodde att jag var ensam. Alla små företeelser som sker mellan människor, blickar, skratt och gester kan jag ofta tolka som att de är riktade mot mig och negativt. Jag grubblar också otroligt mycket på saker som folk säger till mig och om mig, även om det är positivt. Många gånger känns det som om jag är paranoid eller nåt och det är ingen som förstår mig när jag pratar om detta utan min sambo exempelvis blir orolig och tycker jag ska söka psykologhjälp för mina tankar! Detta gör i sin tur att jag tycker det är jobbigt att träffa folk ibland för jag är så rädd att jag ska ”komma på” att de tänker/tycker illa om mig för jag är sjukt känslig för sådant!

  21. Sophia skriver:

    Beskrivningen av HSP stämmer in nästan till punkt och pricka på mig och jag har troligtvis ADD. Jag har alltid känt mig annorlunda då saker som gått lätt för andra har varit världens kraftansträngning för mig att klara av, samtidigt som jag kännt att jag förstått saker som inte andra förstått eller ens märkt av/brytt sig om. Som att man lever i ett annat medvetande än sin omgivning. Min upplevelse av världen, verkligheten och människorna i den stämmer sällan överens med mina vänners, och ibland vill jag bara kunna ta ett kort på verkligheten så som jag upplever och känner den, och låta andra titta på den för att de ska förstå. Man kan tycka att fastställande av diagnoser, personlighetstyper och symptom hit och dit ska vara oviktigt, för det ändrar inte på vem man är om man får en diagnos bekräftad eller inte. Man kan tycka att ”allt det där är en del av mig”, och vara nöjd så. För mig har det dock varit av värde för att det bringat klarhet i mitt känslomässiga virrvarr,det strukturerar upp och ”städar” i det som är jag och det har med ord förklarat det jag själv misslyckats med i alla år. /Sophia

    • Beatrice skriver:

      Läste ditt intressanta inlägg där du bl a skriver att du troligtvis har ADD. Är det något test du tagit som gör att du tror att du har ADD? Jag undrar då jag själv upplever att HSP stämmer mycket in på mig och att nyligen har läkaren sagt att jag ska gå igenom en ADHD utredning. Dock hör jag snarare till ADD-kategorin. Min fråga är om du tycker att ADD symptomen är mycket lika de som de beskriver HSP symptom? Får du någon behandling för din ADD? Ingen förklarar för mig vad en utredning innebär och jag undrar om jag ens kommer att få någon hjälp, förutom medicinering – och jag är ej så pigg på det.
      Tack för ditt inlägg, hoppas du kan svara, jag såg just denna sida och blev glad över att kanske få vägledning.
      Beatrice

  22. Maria skriver:

    Ni som är HSP och medicinerar för att ”skydda” er mot omgivningen – vilka mediciner tar ni och hur påverkar de er?

    • margaretha johansson skriver:

      Hej! vill ge ytterligare svar till er som läser det här och förstår att
      HSP förmodligen är det som är svar på flera ”grubblerier” under årens lopp.Har dessutom drabbats av mycket ångest och även haft psykos,jag är
      60 år ingen har talat om det här på ett sätt som kan lindra smärtan. Jag säger ÄNTLIGEN, nu kan börja jobba för att bli vän med sitt sätt att fungera.Svar på frågan vilka mediciner jag har, så är det Lyrica,
      Venlafaxin 2 epilepsimed. och Stesolid v.b. Kram maggis

    • carina skriver:

      Jag har ätit SSRI-preparat sedan 19 års ålder. Nu är jag 42 år. Har testat att sluta men svackorna blir för djupa. Det känns som att mina känselspröt avkortas av tabletterna. När jag har slutat med medicinerna så har jag gjort det för att jag inte är deprimerad och tycker mig inte behöva dessa mediciner. Men inser snabbt att jag inte hanterar mig själv och mina känslointryck utan.
      Vet ej om jag rekomenderar att kapa av sina känslospröt men för min del så går det inte utan/ Carina

  23. Peter skriver:

    Åh vad skönt! Nu börjar jag äntligen förstå mig själv! Känslig för kommentarer, höga ljud, värme, hunger. Tar in alla intryck i omgivningen rakt in i huvudet. Har svårt att filtrera bort dem. Har haft komplicerade relationer, funderar mycket och djupt. Älskar musik – ju mer dramatisk desto bättre. Ser direkt på andra människor om det är något. Känner av stämningar omedelbart. Har alltid känt mig lite udda och utanför. Aldrig riktigt passat in någonstans. Delvis ensamvarg – delvis stort behov av nära relationer. Väldigt kärleksfull och inkännande.

  24. Stefan skriver:

    Hej alla!
    Fick som många av er nästan full pott och blev inte förvånad.
    Har en fråga till er….hur funkar en relation för er?
    För mej har det varit svårt…då det inte funnits ensamtid..känns det igen?
    Kul om någon svarar! :-)

    • monica nilsson skriver:

      Jag har alltid varit i underläge i mina relationer. Nu har jag varit gift med samme man i 40 år och det har varit mycket svårt. Han är oerhörd hårdhudad och har nästan knäckt mig. Nu på gamla dar, har han dock blivit mycket snällare.

      Om jag skulle ge dig ett råd i relationsfrågan, så sök dig till en likasinnad. Kanske kan du finnna någon på ett HSP-forum. Lika barn leka bäst, heter det ju.

    • I.G. skriver:

      Brukar inte stå ut så länge i relationer – ofta av sensoriska skäl, eller för att jag blir galen av att inte få vara ifred. Särborelationer är det som funkat längst, att bo ihop funkar inte alls för mig. Tyvärr tog det alldeles för många år innan jag fattade det.

    • Ninni skriver:

      Hej!
      Jag känner absolut igen mig i det där med brist på ensamtid!
      I början av mina relationer har jag ibland fått höra att jag har integritet och är bra på att sätta gränser, men med tiden, och särskilt när förhållandena har i fogarna, har jag ofta blivit beskylld för saker som att inte släppa in den andre, inte bjuda till, vara rädd för närhet och inte tillräckligt hängiven.

      I själva verket jobbar jag som ett djur ett för det där med gränssättning för att inte bli uppäten och förlora mig själv, samtidigt som jag är väldigt öppen med mig själv och har stor förmåga till njutning, både känslomässig och sexuell. Och är antagligen vad man brukar kalla en god lyssnare. Jag har aldrig känt igen mig i beskrivningen ”rädd för närhet”, för det är ju inte rädsla det handlar om i första hand, jag har bara ett väldigt stort behov av att vara för mig själv – samtidigt som jag har ett behov av just NÄRA relationer eftersom ytliga dito bara gör mig trött och deprimerad. Det är först när jag inte får vara ensam så mycket som jag behöver som jag blir vad man skulle kunna kalla rädd.

      De flesta av mina förhållanden har spruckit p g a mitt behov av ensamtid – ibland är det jag som har gått, ibland är det den andre.

      Jag tror att man som hsp med stort ensamhetsbehov måste söka sig till människor som, oavsett om de själva är hsp eller ej, har vad man brukar kalla ”ett eget liv” och trivs med det och med sig själva. Och det gäller nog alla relationer, inte enbart kärleksförhållanden. Människor med behov av samvaro och bekräftelse 24/7 tar död på såna som oss.

    • Maria skriver:

      Jag var tidigare rädd för hur det skulle gå i en relation då mitt behov av att vara för mig själv är ganska stort, men jag hittade en man som har egna intressen och som förvisso inte är högsensitiv men som också han har behov av egen tid och tystnad etc så jag har alltid kunnat vara ”för mig själv” med honom närvarande (t ex kan han sitta i timmar och läsa en bok utan att man knappt märker att han finns).

    • Elisabeth Frank skriver:

      Hej! Du skrev om relationer och jag kan bara svara för hur det är i min ålder(50-årsåldern). Fram till ganska nyligen så hade jag ingen kunskap om varför jag fungerade på ett annat sätt,än andra. Nu vet jag varför :)
      Jaag har en relation med en man som,även han, är känslig och lyhörd. Det fungerar bra eftersom vi kan prata om precis allt! Förr förstod jag inte att man ska vara vän med sin partner,nu inser jag att det är bra om man är ”bästa vänner”. Det skadar ju inte heller om man är tillsammans med en man som tycker att känslighet är helt ok….
      Ha det bra/ ”50-öringen”

  25. Susanna skriver:

    Åh, TACK!!!!

    Sitter och gråter… Det känns så skönt att få ett svar på en fråga som jag egentligen inte visste att jag kunde ställa.

    Jag är drygt 30 och har så länge jag minns fått höra: ”låt det rinna av dig”. Jag har förtvivlat svarat att jag inte vetat hur man gör, men det är ju för att jag inte kan!

    Jag blir oerhört lätt sårad, punkt slut.

    ”Du är så känslig”

    JA, låt mig vara det då, det berikar mitt liv!! :-)

  26. Chatt skriver:

    Jag har äntligen hittat hem som jag har letat…detta stämmer precis på mej…

    • Susanne skriver:

      Jag säger detsamma, som jag letat

      • Linda skriver:

        Jag med. Jag gråter bara mer och mer ju längre ner jag kommer i kommentarslistan. Jag är inte sjuk i huvudet… Synd bara att folk som inte är HSP aldrig kommer att förstå… Jag har trott att min känslighet berott på min kost eller hormonerna pga p-piller eller annat. Men det känns som en lättnad nu, samtidigt som jag blir så ledsen för att jag ser mer de negativa sidorna än de positiva… Jag hoppas att det ändras så att jag kan känna mig starkare. /25-årig tjej

  27. Biah Larsson skriver:

    Mycket intressant läsning. Känner igen så mycket
    Biah

  28. N.H. skriver:

    Honey, I’m home! – var de ord jag fick i skallen när jag för lite drygt en månad sen läste artiklarna om högkänslighet i Svenskan. Hade aldrig hört talas om detta tidigare men alltid varit sådan. Är nu över 50.

    Vet sedan många år tillbaka att jag måste ladda batterierna både före och efter sociala ”strapatser” – som ingen annan än jag tycks se som strapatser. Om jag till äventyrs går på fest eller måste vara bland mycket folk å yrkets vägnar är jag helt däckad två dagar efteråt, har ofta trott att jag varit sjuk eller blivit utbränd.

    Har ett oerhört stort behov av ensamhet, vilket ofta har ställt till både problem och missförstånd i relationer – det är som om jag är otrogen med mig själv.

    Har ofta försökt förklara för andra människor att jag liksom inte har något filter och att jag ibland måste avstå från samvaro för att jag vet att jag just blir så där utslagen efteråt och måste sortera alla intryck och att det tar tid och hindrar mig från att arbeta (jag har ett konstnärligt yrke). Och de människor som inte förstår vad jag säger är de som jag blir mest trött av, de dränerar mig. Men de som förstår mig är i allmänhet likadana och de kan jag oftast umgås med utan att bli så där trött efteråt.

    Är extremt ljudkänslig, MÅSTE ha öronproppar med mig om jag ska åka tåg eller långfärdsbuss. Flyttade från stan till ett eget hus på landet för cirka 15 år sedan bl a för att jag blev störd ända in i märgen av alla löpsedlar med sina spektakulära budskap överallt och som jag tvingades konfronteras med så fort jag gick ut; man kan möjligen gå ut på stan med öronproppar men inte med ögonbindel.

    Efter att jag råkade ramla in på de där artiklarna i Svd tycker jag plötsligt att det talas om högkänslighet både här och där. Den här sajten hittade jag först idag, och nu kände jag att jag bara var tvungen att lämna en kommentar, för det är så oändligt skönt att äntligen fatta att det jag har, att det jag ÄR, inte är något som vare sig kan eller behöver botas, för det är inget fel på mig, lika lite som det är fel på alla de där människorna som inte klarar av att vara ensamma. Vi är bara olika.

    Det allra bästa: sedan jag förstod att det är högkänslig jag är och att det är okej – att det inte är ett syndrom eller en bokstavskombination utan helt enkelt en egenskap – respekterar jag inte bara mitt behov av vila och sömn och avskärmning, jag tillåter mig också att med alla mina sinnen ta in naturen, konsten, musiken på ett sätt som jag nog inte gjort sedan jag var barn och inte kunde annat.

  29. Maria skriver:

    Fantastiskt! Äntligen förstår jag på allvar att det inte är fel på mig. Har alltid fått höra att jag inte ska ”känna efter! Frågan är; vågar man nämna för läkaren att man är en HSP. Går på utredning för värk och yrsel, kommer de att i så fall att ta mig på allvar eller avskriva problemen som överkänslighet?

    • I.G. skriver:

      Risken finns att du blir mindre tagen på allvar. Jag fick frågan om jag varit i kontakt med psykolog när jag försökte förklara varför jag behövde eget rum efter operation (fick verkligen öva mig i att stå på mig och ha överseende med läkarens okunskap). Enda anledningen att berätta det är vid medicinering och sövning då man kan behöva lägre dos än normalt.

      Så tro nu inte att bara för att ledande dagstidningar publicerar den här kunskapen så kommer den genast omfattas av sjukvård och myndigheter. Det kan ta ett decennium till, minst. Först måste det väl göras studier som bevisar att vi ö h t finns och inte bara är pjåskiga och lata. Och det lär ingen vara intresserad av att bevisa eftersom den officiella policyn är att alla föds lika och ingen ska särbehandlas.

      Egentligen borde vi ha en intresseförening som arbetar för att sprida kunskap.

  30. Åsa skriver:

    Jag kom i kontakt med begreppet HSP för några år sedan och insåg snabbt att det var mig de pratade om :) – vilket var en väldig lättnad. Tyvärr glömmer jag dock ofta att jag är HSP och försöker ”hänga på” resten av världen men det slutar ofta med att jag känner mig både dum och konstig för att jag inte orkar vara lika social eller aktiv ”som alla andra”. Jag kan känna mig ledsen ”utan anledning”, samtal om ”väder och vind” ger mig inget utan tröttar mig, ibland kan jag nästan bli fysiskt trött av andra människors närvaro. Får jag inte tid för reflektion regelbundet tappar jag fokus och blir stressad. Även jag ”förvinner” i större grupper och föredrar ”one to one” konversationer. Ljudliga miljöer undviker jag i möjligatse mån. Jag har oxå behov av att varva ner innan jag lägger mig – om jag gjort något som tex att träffa en kompis på kvällen (även om det varit trevligt). Jag är generellt känslig över stämningar i olika miljöer. Samtidigt kan musik göra mig euforisk. Naturen kan vara överväldiande vacker och nästan ge mig tårar av hänförelse. I balans är jag oerhört kreativ o idérik; Jag har ovanliga och roliga lösningar – kan tänka utanför ramarna. Folk pratar gärna av sig för mig och jag är inkännande och intuitiv.
    Jag tycker det är lite konstigt att detta begrepp inte är mer omtalat och accepterat, då det ju faktiskt anses vara 1/5 av befolkningen som är HSP…istället känner man sig väldigt ensam och onormal. Tack för att denna sida finns. Jag hoppas att ”världen” snart kommer uppmärksamma alla oss och de gåvor vi för in i världen – istället för att man anses pjåskig och lite speciell.

  31. Sandra skriver:

    Jag har i hela mitt liv känt mig annorlunda och alltid undrat vad det är för fel på mig. jag har letat fel, sjukdomar, diagnoser och aldrig hittat nåt som riktigt stämmer tills nu, tror jag!. Jag är en person som analyserar ALLT. Jag tycker oftast att människor i allmänhet bara finns på ”ytan” och har alltid velat vara sån, för det hade vart så skönt att bara ”finnas”. Jag känner alltid av om ngt är fel, jag kan berätta hur en person fungerar och ser alltid igenom personer och har alltid i slutändan rätt! Jag analyserar alltid vad personer säger och gör, vad menar hon egentligen? osv osv. Jag blir lätt helt slut efter att ha träffat en massa nya människor fast jag är en väldigt social person. jag hade en period då jag åt antidepressiva och blev helt likgiltig vilket var det skönaste jag varit med om men samtidigt skrämmande då jag kände mig hämmad i mina tankar och känslor. Jag hatar att vara sån här då det tar så mycket energi och har svårt att se några som helst fördelar med det! Jag orkar liksom inte vara så närvarande hela tiden utan vill bara ”samexistera” med resten av världen, kanske låter konstigt men så är det! Jag hatar att leva inuti mitt huvud och känner mig helt sjuk i huvudet! Hur ska man hantera detta? Hur ska man kunna stänga av alla intryck?

    • Mikaela skriver:

      Jag hade kunnat skriva exakt samma inlägg själv! jag är så trött på att analysera ALLT hela tiden. Vill bara vara ibland. Jag har också ofta funderat på om jag är galen, tankarna är så många och intensiva..tänk vad skönt att bara vara lite lagom ibland.. Kände också samma sak när jag tog medicin, det var skönt men samtidigt så saknade jag att kunna känna extrem lycka och tänka kreativt. Undrar om man vänjer sig?

  32. Agnes Fries skriver:

    Tänk att det tagit så lång tid för oss att omtalas som en grupp och inte enskilda undantag!
    Jag är känslig som er andra och har vuxit upp i ett hem med plats och stöd för detta. De flesta i familjen är som jag. Men samhället i stort är det inte och det kan vara svårt att hålla fast i att man måste vila två dagar efter något som för andra är en petitess. Eller att sociala sammanhang är en jätteansträngning när man nu är så socialt intelligent! Eller att djur på cirkus och växter inomhus oftast mår dåligt och därför är plågsamma att se!
    Allt för mycket intryck och för lite sömn ledde i mitt fall till en psykos förra sommaren och jag diagnostiserades som bipolär. Många bipolära är nog högsensitiva, och många högsensitiva kan nog känna igen sig i humörsvängningar, intensiva upplevelser och känslomässiga svackor. Den KBT-terapi jag nu får kan jag rekommendera alla – det är grundläggande verktyg för att handskas med sina tankar och sin omgivning. Att notera hur olika situationer verkligen påverkar en (inte hur andra tycker den borde påverka en!) gör det lättare att välja till och från.
    Jag arbetar som formgivare och kanske till slut hamnar på landet, för att slippa för mycket intryck. Jag har kallat mig estetisk autist eftersom sneda tavlor, fel belysning, färgsammansättningar eller material får mig att må fysiskt dåligt. Jag skulle kunna användas som ‘stämgaffel’ för om ett rum fungerar eller inte. Dålig stämning skär i kroppen lika mycket som när någon spelar falskt.  
    Ser fram emot mer forskning och tvärvetenskapliga studier på området –  kanske vet vi om tio år lika mycket om HSP som om allergier? Kanske kan man få HSP märkning på hotell, restauranger och arbetsplatser? Kanske är en högsensitiv personlighet ett plus på ditt CV? 

  33. I.G. skriver:

    En till HSP här. Känt mig som ett ufo så länge jag kan minnas.

    För den som vill umgås med andra högkänsliga personer finns en facebookgrupp (sök på HSP).

  34. Eva skriver:

    Hej alla känsliga!Jag har inte gjort testet, men efter jag läst allas kommentarer känner jag igen mig i det mesta ni skrivit. Fick så nyss som i går se en artikel om HSP i DN.s söndagsbilaga. Stannade upp och kände bara ett stort lugn. Ja visst, sån är jag: klarar inte av otäcka och väldigt starka filmer, absolut inte där det förkommer psykiskt våld mot barn, ren ondska etc.Har alltid lidit av ”storvaruhusallergi” – förstår inte dem som älskar IKEA. TV har aldrig varit mitt medium och speciellt inte nu med så mycket flippiga program med snabba bildväxlingar…ja listan kan göras lång. Har gärna kontakt med er här, men facebook pallar jag inte. Finns det något annat ”ställe” att kommunicera på? Älskar musik, konst och naturen i sin enkelhet. Soliga sommarhälsningar/Eva

  35. peter hesselgren skriver:

    HSP…jag läser inläggen här och det är så träffande. Det är alltså ett naturligt tillstånd, det är inget fel på mig? I hela mitt liv har jag undrat varför jag inte är ”som alla andra”. Så emotionell och med en obekväm känsla. Jag vill ju vara en i gänget men känner inte så. Gått till terapeuter och andra behandlingar – ingen har någonsin nämnt HSP för mig, tycker inget har hjälpt. Ibland har livet känts väldigt tungt men nu börjar jag förstå varför. Gjorde testet och fick givetsvis högt värde. Stort tack för jag fått läsa era kommentarer – lättad att veta jag inte är ensam. /man 51 år

  36. liselotte åström skriver:

    Så intressant att få svar på diffusa symtom!!Jag tillhör HSP personerna.
    Jag har trott att all min ångest berodde på uppväxten med alkoholism i familjen, där jag tidigt i livet fick ta ett stort ansvar för att lirka med min fader. Sen har jag sysslat med vård hela livet, nu som lärare. på fritiden vävning odling och akrylmåleri.
    Jag är en både stark och svag person och det förvirrar både mig och omgivningen. Vad häftigt att vid 58 förstå att vi finns i 20 procentig mängd.
    Tacksam Lotta

  37. Eva skriver:

    Efter att jag var inne på den här sidan härom dagen så är jag klart påverkad av den nya insikten att det är så många som är lika mångfacetterade/”komplicerade” som jag. Som flera av er skriver, så har jag många gånger känt mig ”fel” och i så skilda sammanhang. Jag håller med om att världen skulle säkert se bättre ut om ännu fler var lika inkännande som vi. Efter att jag gick i väggen för ett år sedan har jag sakta tagit mig tillbaka till att bli nästan helt återställd. Det har varit en tuff resa, men några saker som hjälpt mig är att tvinga mig ut och gå varje dag, trots mkt lågt mående, och daglga avslappningsövningar av varierande längd och typ (mindfulness-cdskivor). Sedan jag började jobba och komma tillbaka mer och mer har jag märkt att för att jag ska hålla stressen stången så behöver jag göra någon avslappning varje dag. Tycker att jag blir snällare mot mig själv, självkänslan stärks och tålamodet ökar. Blir mer tillfreds, det känns som en vinst att ha hittat den vanan för framtiden, äntligen – vid 55! varma hälsningar/ Eva

  38. Ninni skriver:

    Jag har en fråga om hörselskydd.

    Jag använder ofta öronproppar, dels för att kunna koncentrera mig på mitt arbete de dagar jag känner att jag är ovanligt känslig för sinnesintryck, dels för att ge mig själv en stunds total avkoppling då och då.

    Nu är det så att jag, ibland, skulle behöva något som stänger ute ALLA ljud – utom möjligen brandvarnaren – och har då och under de senaste åren letat med ljus och lykta efter öronproppar med kapacitet av gigantiska proportioner, men utan resultat.

    Det sägs ju att ett bra hörselskydd inte stänger ute ljud, utan bara dämpar dem – och det är så klart sant så länge det är hörseln man vill skydda. Men inte när det är nerverna.
    Och det där om att ljudkänsligheten blir värre om man använder öronproppar, det köper jag inte längre, för jag har märkt att för mig är det faktiskt tvärtom: jag blir mer tolerant om jag får en stunds tystnad då och då.

    Ett tag använde jag proppar i kombination med hörselkåpor, men de senare kan jag inte använda sedan jag blev med glasögon för de trycker mot skalmarna och det blir väldigt obekvämt, plus att jag tror att bågarna faktiskt kan brytas av dem.

    Så jag undrar om någon har något att rekommendera.

  39. Kurt Ehlert skriver:

    Jag har just gått igenom testet och hamnade på 61 och skulle i så fall delvis vara en HSP-person. Det förvånar mig lite, jag trodde jag skulle hamna högre upp. Jag är nu 69 år. Ända sedan skoltiden har mitt stora intresse varit musik. Jag älskar att spela och sjunga. Jag spelar både klassisk musik, jazz och folkmusik, i synnerhet det sista. Jag mår gott av och tycker om att stå inför publik och vara ledare i den folkmusikgrupp jag tillhör. Samtidigt är jag en grubblande person som funderar mycket på livet och emellanåt vill vara för mig själv.
    Kurt

  40. Hallelulja skriver:

    Vad skönt att läsa om detta! :) Tror jag lyckats hitta en egen balans i detta genom åren, men det var riktigt jobbigt när jag var barn och tonåring. Detta i kombination med både dålig självkänsla och dåligt självförtroende var ingen höjdare :( Jag har nästan alltid känt mig annorlunda och konstig.

    Jag har försökt träna upp mig och plöjt självhjälpsböcker som en bokmal, men det spelar ju ingen roll hur mycket man läser om man inte hittat den rätta orsaken till varför saker är som de är. Vissa saker, så som självkänslan, har blivit mycket bättre, men den här känsligheten för min egen del och för andra har jag ju haft kvar ändå. Lärde mig vid något tillfälle att i tanken ”ge tillbaks känslan” till den den tillhör och det har hjälpt mig att inte bli tyngd av andras sinnesstämningar.

    Vissa av frågorna i testet ville jag sätta 18 poäng på eftersom de är så starka hos mig. Det här med att vara ensam till exempel. Jag får kvävningskänslor om jag inte får vara helt själv ibland. Det har varit lite jobbigt i mitt förhållande eftersom min sambo är tvärtom, vill inte vara själv :-/ Men han har accepterat att jag behöver min ensamtid, så nu är inte det ett problem längre.

    En sak som tynger väldigt mycket är att jag tyckte det var jobbigt att bli mamma. Otroligt motstridiga känslor när mitt barn var i spädbarnsåldern :’-( Ibland fick jag kvävningskänslor av att hela tiden vara behövd, men jag bet ihop och nu börjar han bli större. Låter hemskt när jag läser vad jag själv har skrivit, eftersom mitt barn är mitt allt och universums mittpunkt, men ändå kände jag mig otroligt trängd under den perioden. Är det någon som känner igen det…?

  41. Cathrine Gustavsson skriver:

    Hej
    Jag vet inte var jag ska börja. Jag känner mig rörd och glad samtidigt av att läsa alla kommentarer. Imorse när jag lekte med min dotter föll min blick på en Damernas värld tidning och på en rubrik: Drunknar du i fina känslor?
    Just nu är jag inne i en svacka och letat efter svar och efter att ha läst artikeln och gått in på nätet och hittat detta forum hittade jag det jag sökt efter – förklaring på mitt beteende/karaktärsdrag och att fler känner samma sak. Jag är alltså inte knäpp, ensam och dum – det finns fler som jag. Tack för att ni har delat ned er och fått mig att våga skriva ett inlägg.

    Mitt liv har alltid varit som en berg och dalbana. Antingen är jag på topp och få har jag så mkt energi, skratt å glädje, humor och ältar inte saker eller så är jag i botten och då tar jag in alla intryck, scannar av min omgivning i minsta beståndsdel, tror alla har något emot mig, att allt jag gör är fel och att jag inte duger till. Jag förstår oftast för sent och missat varningssignalerna och så hamnar jag i mitt ursäktande beteende. Jag får panik, jag måste förklara gör mina vänner å familj varför jag agerat som jag gjort och då gärna hitta ursäkt fr min barndom (skilsmässobarn) eller något fint jag gjort i min tonår. Jag målar in mig i hörn och gör en höna av en fjäder 8 av 10 gånger, bara för att jag är rädd för att ingen ska förstå mig, varför jag känner mig så annorlunda. Det skapar bara så mkt mer problem. Därför är relationer så jobbiga. Jag klarar inte av stora tjejkompisgäng och jag har haft väldigt mkt olika kompisrelationer fr 12-13 års åldern till idag när jag är 35 år. Alltid undrat varför jag inte klarat av att hålla dom kvar. Varför jag blir rädd. Sen har alkohol varit en bov i mitt liv. Det blir för långt inlägg om jag ska skriva om det men det är ingen bra kombination alkohol och HSP personlighet. Tyvärr har jSg och min omgivning fått lida sv det och det gör ont att inse det efter 20 år!!!! Tänk så mkt ångest som hade kunnat besparats om jag hade förstått mig på mig själv och min omgivning accepterat min känslighet. För mig är relationer väldigt viktigt men jag har inget självförtroende när det gäller att vårda dom och känna mig trygg i dom. Därför tar det så mkt energi från mig då jag konstant tänker på det och försöker anpassa mig in i eller upprätthålla något som egentligen inte ger mig något alls utan bara tar energi. Fokus hamnar alltså på fel saker. Jag har alltid blivit tillsagd att jag tar livet för allvarligt, tänker för mkt, ältar och är överkänslig. hur kul är det att höra det då man bara vill väl och bryr dig om sin omgivning? Det jobbiga är också att jag ses som stark och översocial, rolig och med madsa energi. Jag har båda sidirna. Kag har vara svårt stt sätta gränser, se signalerna, att säga nej och veta vad som är bäst för mig med dessa karaktärsdrag. Jag tackar ja till mkt, bokar in mig och min familj på mkt men måste ofta tacka nej in i det sista för jag inte orkar. Bara vill vara älskad och accepterad för den man är? Nu vet jag att fler känner som jag och jag vill gärna diskutera mer och lära av andra. Tack för jag fick skriva och att ni alla här på forumet fick mig att våga göra det offentligt. //Tjej på 35 år som älskar livet men lever det inte fullt ut som jag borde göra

    • anna skriver:

      hej, måste bara skriva jag med.. har förstått denna vecka att jag också är HSP. kan bara hålla med samtliga skribenter. känns som det är mig ni beskriver allihop. så skönt att förstå att man inte är ensam. hoppas nu bara innerligt att min omgivning förstår mig bättre. kram alla!

    • conny skriver:

      hej

      du beskrev precis mig o mitt liv på pricken
      så jävla drygt att veta å så svårt att göra nåt åt

  42. Michelle skriver:

    Hej! Känns bara helt fantastiskt och få ”träffa” andra i exakt samma situation. Vare sig jag själv eller någon annan har riktigt förstått sig på mig. Någon frågade om relationer. Alla slags relationer jag haft har blivit lidande pga detta. Trodde aldrig att jag skulle få en förklaring på detta utan gå i graven med känslan av utanförskap. Eftersom jag själv är likadan som flesta andra med hsp har jag behov av mycket ensamhet. Men tänkte ändå våga mig på att fråga hur möjligt det skulle vara med en träff? Träffa andra som är i samma situation skulle kanske vara till hjälp?

    • ingalill skriver:

      jag ser gärna framemot en träff för hsp, är vi mogna för att samlas och få vara oss själva-ingen som behöver känna sej utanför???

  43. Åsa skriver:

    Hej!
    Det här kallar jag uppvaknande! Hela mitt liv har jag varit den som tagit åt mig både av egna och andras göranden. Jag har alltid varit den som alltid tänker, fått frågor ”vad tänker du på”. Med tiden sökt mitt eget sällskap allt mer för att slippa sitta och prata hela tiden. behöver ensamtid i massor.
    Men som den som sist skrev, att träffa andra perosner som förstår sig på detta skulle vara underbart.
    Här finns en till som gärna vill haka på en träff.

    Kram på er alla ”överkänsliga”.

  44. Bengt Larsson skriver:

    Intressant att läsa om HSP. Har ofta tänkt på fel hos mig.Jag borde prata med en psykolog. Jag kuggades i realskolan och fick ej slutbetyg. Det tog mig hårt
    och har retat mig hela livet. Jag är känslig och konstnärlig, arbetat på arki-
    tektkontor där jag ritat och färgsatt invändigt vilket passat mig bra, men jag läser sakta (dyslexi). Som barn var jag mycket känslig och hade mycke fantasi i leken. Vid tillrättavisnimg grät jag ofta. Jag är nu pensionär och
    kan vara konstnär på heltid. Man behöver inte vara bäst jämt, det räcker att
    man gör sitt bästa, komma över rädslan att göra något nytt och göra fel.
    Jag har alltid varit rädd för att prata inför en grupp människor och känt mig
    blyg och bortkommen.

  45. Behiya Baykal skriver:

    Hej! Det var en stor lättnad att läsa artiklarna om högkänslighet. Jag kände igen mig i mycket. Jag har mycket stark behov av att vara ensam. Det är då jag hämtar kraft. Är väldigt känsligt för kritik. Jag har inte kunnat se på skräckfilmer. När jag för första gången såg ”Den otroliga hulken” på tv blev jag så rädd, att jag sprang och gömde mig bakom soffan jag satt på. En av mina systrar skrattade gott åt min reaktion. Jag blir dränerad på energi om jag umgås för mycket med folk. Klasisk musik och musik med kristna texter blir jag mycket berörd av. Ser jag en film, som är tragisk blir jag mycket ledsen och gråter. Naturen ger mig väldiga utmaningar och härliga upplevelser. Jag kan leva länge på en händelse, som för en annan inte betyder så mycket. Jag ser de små detaljerna, som berikar i alla fall mitt liv. Jesus ger mig stor mening i mitt liv. Jag älskar djupa samtal. Jag har förmågan att lyssna och bekräfta människor, så att de känner sig värdefulla. Jag känner av när någon mår dåligt. Har alltid varit känslig för olika atmosfärer. Kan uttrycka mig bra i tal och skrift. Ser igenom folk. Mår bra av att se vackra saker. Kan njuta av det i fulla drag. Högkänslig personlighet? Kände igen mig ialla fall när jag läste om den personlighetsdraget. Varför beskrivs oftast de negativa effekterna av människor som har det här draget? Det finns så mycket positivit också, som i alla fall jag är tacksam över. B.B.

  46. emme skriver:

    Hej! har nyss upptäckt detta och det verkar intressant, är dock kluven till om jag verkligen är Hsp-are även om det mesta stämmer in på mig, känns inte helt naturligt att gå till en psykolog för att få en personlighet bekräftad då jag inte har jättestora problem. Jag känner dock igen mig väldigt mycket och antar att det är olika grad på det hela.

    I skolan fick jag alltid höra att jag skulle sluta dagdrömma och titta ut genom fönstret för då koncentrerade jag mig inte, men det var just det jag gjorde. Himlen utanför gav mig kraft till att höra på läraren. Bortvänd från det stökiga klassrummet. Jag har alltid trott bara att jag varit en filosofisk och allmänt tänkande människa. Men inte att det fanns fler av mig. Alltid haft ett intresse av att studera människor och försöka förstå dem. Viljan att kunna höra andra tankar och hur dem har det. Det är förståss omöjligt men jag kan sitta i timmar, missa bussar som kommer och går endast för att jag kommit in i en tankeloop. Stämningar i min sociala miljö påverkar mig väldigt mycket, likaså om ”fel” sorts musik spelas när jag befinner mig på samma plats. Tex. hiphop och väldigt hög musik i affärer. Jag har alltid trott att jag bara inte gillar den typen av musik, men jag har börjat inse att det skär sår i min stackars själ när jag inte är intresserad av musiken, detta har nog gjort att vissa uppfattar mig som självisk då jag klagar ibland och grämer mig om att de ska byta, om man är på en fest eller liknande. Jag är ändå en social person och gillar att festa m.m. Så det stämmer inte in på mig, dock förstår jag varför jag inte orkar festa flera dagar i rad som vissa av mina vänner. Och då är jag ändå ung, klarade inte av det när jag var yngre heller. Har även trott att jag varit lite lillgammal eftersom detta inte passade in på mig, att orka göra allt man tog sig an. Att gilla korsord, rita, måla, spela instrument, det var töntigt osv. Jag kan även inte glömma människor, har jag träffat en människor och haft en konversation eller närmare relation kommer jag inte glömma känslor m.m de har liksom blivit en del av mig. Detta skapar ju lite ambivalens inom mig då jag har tänkt mycket på att människor påverkar mig och vem är då jag? Jag kanske bara är person som andra personer skapat med sina intryck och påverkningar. Även om jag tycker jag har funderar mycket på detta vem jag är så verkar jag aldrig komma framåt. Det har tom blivit så mycket att jag bara har kunna koppla bort tankarna vissa stunder och nu skiter jag i det här för stunden, även om det känns i hjärtat så har jag liksom inte kunnat gå omkring och fundera på det hur länge som helst för då hade jag inte fått nåt gjort.

    Jag hoppas några känner igen sig i min beskrivning. Dock vill jag se om det är någon som känner igen sig i det här eller om det bara e jag: nämligen, när jag fick höra om detta Hsp- min första reaktion var så dubbeltydig, ”nej, jag är inte så speciell som jag trott, och sen JA, jag är inte ensam, min ångest lättade.” och så pendlar det så haha.
    /EM

  47. Malin Sjöland skriver:

    Jag känner ett lyckorus av att läsa alla dessa kommentarer :) Kunde varit jag själv som skrivit alla dessa!!

  48. Sara skriver:

    Blev helt överlycklig att se detta! Äntligen säger jag bara :)

  49. ingalill skriver:

    det skulle vara jätte kul att träffa likasinnade-då behöver vi inte känna oss bortkomna…

    • Sassa skriver:

      Hej!
      Jag skulle oxå vilja träffa likasinnade:-) Känner sååå igen mig i allt vad ni skriver här! Och har oxå alltid känt mig annorlunda, missförstådd och ”konstig” i andras ögon. Men nu förstår jag varför jag blir så grinig o disträ när jag inte får vara för mig själv. Har två barn (6 år och 6 mån gamla), samt är gift. Och det är verkligen en balansgång. Fler med barn här?:-)

  50. Therese skriver:

    Wow!!

    Kan inte släppa tanken på att det finns fler där ute. Igår kunde jag sätta ord på 33 års ”kamp” för att passa in i normen. HSP. Jag ogillar att stoppa saker i fack för som ofast finns det ju inte bara EN sanning. Men, att ändå få känna tillhörighet med något definierat, ja…sinnesfrid!

    Tesa

  51. Tove skriver:

    Jag känner som så många andra igen mig otroligt mycket i att vara HSP. Är så befriande att äntligen få en enkel förklaring till detta.
    Det har varit mycket förvirring, kamp, sorgsenhet, förtvivlan och ångest genom åren även om det också funnits starka positiva upplevelser. Väldigt skönt att få reda på detta.

  52. ingalill skriver:

    nu när jag vet att det finns fler än jag som är sensitive brukar jag fundera när jag möter någon om denne person oxå är det? lugn o ro är skönt-försöker städa mitt boende så det inte tar för mycket energi med allt onödigt-känns himla skönt.

  53. Cia skriver:

    Måste börja med att säga som de flesta andra här, oj vad skönt att äntligen börja förstå varför jag är som jag är. Reagerar starkt på saker som ingen annan verkar ens lägga märke till m.m. Men sdamtidigt är jag väldigt ledsen över är att dessa ”egenskaper” begränsar mitt liv, det liv som jag egentligen skulle vilja leva. Jag vill inte tacka nej till trevliga sammankomster med övernattning med tjej-gänget, jag vill inte börja med att ”tjata” om enkelrum varje gång man ska sova över någonstans med jobbet. Jag vill inte ta åt mig personligen så fort nån säger nåt. Jag vill inte dra mig undan alla slags möten. Jag vill inte gå omkring som i en bubbla på jobbet för att jag har legat vaken hela natten med tankar som bara flödar som en snabb flod genom huvudet. Jag har aldrig ätit några mediciner,(förutom sömntabletter) men det känns som om det kanske är enda sättet om jag ska kunna leva det liv jag önskar. Eller finns det något annat sätt? Kram på er alla likasinnade :)

  54. gold price skriver:

    Ett av fem barn anses vara ”högkänsligt”. Detta medfödda personlighetsdrag kan bli både en tillgång och en riskfaktor i livet – mycket beroende på vilket bemötande man får som barn.

  55. Kurt Ehlert skriver:

    Jag är en man snart 70 år. Även om resultatet av testet ”bara” blev 77 så upplever jag mig själv som en mycket känslig person. Mitt stora intresse i livet har alltid varit och är musik. Jag älskar att spela och sjunga. Då mår jag gott och känner att jag glädjer andra med min musik. Att lyssna till musik berör mig starkt och kan ge både glädje- och sorgetårar. Jag har lätt att få kontakt med människor, dock inte med alla. Jag har inte så många riktigt nära vänner som är män, men kvinnor kan jag lätt komma nära. Min far tog livet av sig en månad innan han skulle fylla 50 år, och min mor blev 34 år gammal änka med tre barn 10, 11 och 13 år. Hennes sorg, alla tankar kring varför pappa tog livet och allt med att få livet att fungera med arbete, pengar och allt praktiskt gjorde att hon inte riktigt orkade med oss barn. Det tror jag är en orsak till att jag alltid har sökt närhet hos kvinnor. Min hustru är en praktisk kvinna med båda fötterna på jorden och har ofta svårt att visa sina känslor, men utan henne skulle mitt liv vara tomt.

  56. Therese skriver:

    Hej! Köpte en Amelia på måfå, det händer inte så ofta att jag köper tidningar så de är så dyra. Men ibland så unnar jag mig en blaska att skumma igenom. Just i detta nr. skrev dom HSP och jag höll på att ramla av stolen. Jag har under nästan hela mitt liv känt mig annorlunda.Jag tror jag svarade ja på i princip alla frågor på forskarens test var ca. 1-3 frågor som det vart nej på. Jag är fenomenal på att läsa av människor, vilket har varit till min fördel och nackdel genom livet. Ibland har jag ignorerat denna känsla som senare visar sig stämma trots allt. Detta för att det känns som om jag dömer människor innan jag givit dem en chans att visa vilka de är. Jag har även haft misstankar om att jag är sådan som regisrterar mycket av det jag ser. Min man blir tokig på mig när vi tittat på nyheterna då jag uppfattar allt annat än själva nyheten. Jag känner mig fortfarande paff! Och vill nu veta mera och även hur ska man komma vidare med detta till allmänheten. Jag tänker framför allt på skolor där dessa barn säkerligen klassas som annorlunda.

  57. Maria Pettersson skriver:

    Hej :-) va kul att hitta hit jag är en hsp och jag är 36 år har inte fattat det själv ännu men det så jag är mkt av det ni andra har skrivit stämmer helt överens med mig själv, jag är mitt i en livskris efter en svår seperation där det kantades med barnlöshet i 10år psykisk misshandel och fysisk sa upp mig från mitt jobb som kontorsråtta efter jag gick in i väggen idag lever jag med en ny man som är helt underbar, vi har även flyttat utomlands känner idag att jag inte är helt bra det har satt sinna spår i min kropp pga all press och stress under denna period, tar antideprisiva medel och sömntabletter för att kunna sova, jag blir lätt iriterad överstimulerad överhättad, när det blir för mkt runt om kring mig. Klara inte av krav och ansvar just nu. Jag vilar ser på film och motionerar genom promenader, och försöker ta hand om mig själv och min nya kille på bästa sätt, har alltid kännt mig annorlunda och utanför.
    Bli fysisk och psykisk trött när jag ska koncentera mig och göra nya saker.

    Maria

  58. Emelie skriver:

    Hej!

    Min terapeut bad mig läsa på om HSP för hon tyckte att jag hade liknande drag och jag är så glad att hon gjorde det. Det förklarar så mycket! Varför jag har fått ångest av ingenting, kan känna olustkänslor av vissa miljöer utan att veta vad som ligger bakom och drar mig undan efter sociala tillställningar.

    Jag är 23 år och har dessutom årstidsdepression, men eftersom jag ätit antidepressiva regelbundet så har mina sinnen trubbats av, på gott och ont. De fick min kreativitet att försvinna men jag överanalyserade inte lika mycket och jag hade mer energi. Jag har alltid trott att det bara var min känsliga natur som kräfta som förstörde det för mig. Det känns på nåt vis skönt att få ett namn på det. Och vetskap om att man inte är ensam i världen, som jag så ofta har känt.

    • Behiya Baykal skriver:

      Hej! Jag har också svårt att tro att horoskop liggger bakom din känslighet. Jag tror att du liksom jag och andra som har skrivit kommentarer i detta blogg är födda med den här personlighetsdraget. Det är så befriande att veta att det är normalt och inte någon personlighetsstörning. Mvh. B.B.

  59. saga skriver:

    Vet nu tack vare min psykolog att jag är hsp. Trodde nästan att jag var en alien. Trodde dessutom att jag var ensam i världen med mina knycker. Nu vet jag att jag inte är det!! Tack!!! Jag kan inte ha på mig något som sitter åt ens minsta lilla. Då blir jag som en katt i våtdräkt. Jag kan bli överlycklig för choklad och tro att jag är roten till allt ont vid minsta blick från en icke glad person. Mår bara bra om jag har lugn och ro. Är nästan alltid ensam. (Har ju aldrig umgåtts med någon som mig själv, så det känns tryggast att vara näst intill isolerad.) Tragiskt dock på nåt vis. Oerhört lättväckt och har svårt att kissa för jag har så mycket tankar. Långa historier. Känner mig som en kanin på en äng med tigrar lurandes i bskarna

  60. Jessica skriver:

    Jag känner igen mig så himla mycket. Jag har läst och begrundat varenda kommentar skriven här. Jag är så himla ledsen, men på samma gång så himla överlycklig att inse hur många fina människor som finns. Jag råkade surfa in på den här sidan av misstag då jag nyligen börjat ett nytt jobb och i det nya jobbet fick vi genomgå ett test som kallades ”Insights”. Man fick fylla i ett formulär och svara på frågor och sedan blev man tilldelad olika färger baserade på svaren. Jag dominerade i den gröna färgen, och hade även mycket blått i mig. Googla och läs på om de olika personligheterna, så kanske ni får mer förståelse för personer som i våra ögon kan anses som ”onda”.
    Jag har alltid trott att jag har haft dåligt självförtoende, men jag har inte riktigt fattat varför. Jag är i mina ögon en relativt attraktiv person och jag är för det mesta trevlig och utåtriktad i sociala situationer. MEN. Det är det här som jag inte riktigt förstått med mig själv. Efter sociala sammanhang är jag utmattad. Utmattad ända in i benmärgen. Jag har nu förstått att det är min gula personlighet som gör mig utåtriktad i vissa situationer, men eftersom den färgen inte är dominant måste jag anstränga mig mycket mer i dessa sammanhang.
    Jag har några få nära vänner som jag håller hårt i. Jag klarar inte att ha flera nära vänner, utan max en eller två. Blir det fler än så, så känner jag en så otrolig press att ständigt vara till hands. Jag tackar oftast nej till inbjudningar till olika fester och fikor. Även med mina två nära vänner har jag svårt för detta, men jag tvingar mig oftast ut för jag vet att jag kommer att ha det trevligt när jag väl lägger manken till.
    Jag snappar upp ansiktsuttryck och analyserar allt. Är personen arg? Ledsen? Är det något jag har gjort? Vågar jag säga något? Jag är också extremt konflikträdd och hatar negativ feedback som ges personligen. Negativ feedback per e-post tar jag mycket enklare. Jag är väldigt ödmjuk och empatiskt, men tyvärr märker oftast inte folk det för jag är alltid upptagen av att betrakta omgivningen och snappa upp signaler att analysera.
    Jag gråter när jag ser andra människor gråta. Jag gråter när jag ser andra människor överlyckliga. Jag gråter när jag ser någon bli mobbad. Jag gråter när jag blir besviken. Jag har en tendens att bli lätt svartsjuk, speciellt i relationer. Inte enbart kärleksrelationer, även i vänskapsrelationer. Om t.ex någon av mina nära vänner gör någonting utan mig blir jag djupt sårad.
    Varenda dag efter jobbet går jag in i mitt sovrum, lägger mig ner i sängen och bara stirrar upp i taket. Jag försöker analysera vad som hänt under dagen och vad jag kan göra bättre i morgon. Detta är min egentid och jag behöver det för att orka vidare. När jag har haft ca en halvtimmes betänketid orkar jag ta itu med resten av dagens aktiviteter, vilket oftast brukar bli att titta på tv, lyssna på musik, städa eller måla.
    Jag är en perfektionist och har alltid stora krav på mig själv. Jag hatar att glömma saker och jag hatar att göra fel på jobbet. Jag gillar inte uppmärksamhet och hatar när folk kommer och stör mig vid datorn om jag är mitt uppe i något. Om någon kommer fram till mig då jag är mitt uppe i något kan jag bli fåordig och jag har svårt att fokusera efter det. Hela min energi går åt till att analysera. De flesta personer tänker ”vad fan är hennes problem, jag bad ju henne bara att ändra font på texten?”.
    Om någon random person kommer fram till mig och frågar när min födelsedag är, är min allra första tanke ”varför vill denna person veta min födelsedag? Vad kan han/hon ha för nytta av det?”. Analysering, analysering, analysering. Så himla jobbigt ibland.
    Folk ser mig ofta som vänlig, nervös, ursäktande, tillbakadragen och reserverad. Jag har svårt att ta ögonkontakt med folk ute på gatan, men däremot inte om jag fokuserar och pratar med en specifik person. T.ex. igår hade jag ett möte med en person som är precis som mig; mötet skulle pågå mellan 14-15, men klockan var 17 när jag kom ut. Vi hade så mycket att diskutera.
    Jag gillar när folk är rakt på sak, och jag hatar småprat i jobbsituationer. Jag vill fokusera och koncentrera mig och göra mitt bästa.
    Jag har alltid vetat att jag varit annorlunda, men är det någon annan med HSP som trott sig vara schizofren? Jag har googlat på schizofren, bipolär osv men jag har inte känt att jag passat in i någon av kategorierna. Men nu känns det äntligen lite klarare, gjorde ett test på nätet och jag fick topp poäng. Jag kände starkt igen mig i varenda punkt, och det gjorde mig så glad att jag började gråta på fläcken.
    Så alla känsliga personer där ute; NI ÄR UNDERBARA! <3
    Kramisar,
    Jessica

  61. Dalia skriver:

    Jag kan hålla med om att jag under min uppväxt många gånger känt mig fel, men oftast har det berott på att jag känt mer än andra och det har varit svårt att leva i min ”rätta” ålder. Mina föräldrar har nog haft det svårare än jag haft det, min pappa har poängterat på senare år att han inte kunde ”kontrollera” mig och min personlighet vilket gjorde honom stressad, att jag redan som liten ”såg mer än andra” och hade en stark intuition. Idag ser jag bara fördelar med min överkänslighet, när jag är i balans så finns det inga gränser i vad jag kan klara av, i mitt fall har jag kreativa yrken vilket ger mig mycket positivt på det professionella planet, behöver inte anstränga mig för att hitta lösningar eller på att komma på idéer…det enda negativa är hur jag mår när intrycken blir för många. Men jag vet att mitt liv är så mycket rikare än många andra människors, jag vågar och är orädd med min starka sida och känner starkt och är engagerad, det vill jag gärna lära mig att njuta av.

  62. Staff's skriver:

    Jag har utan tvekan en god dos av det här. Det har särskilt visat sig i de parrelationer jag haft där jag ofta valt/kärat ner mig i personer som är väldigt krävande och bekräftelsesökande och i behov av ständigt sällskap. De har aldrig förstått att jag älskar dem och bryr mig väldigt mycket om dem men behöver egentid för att återhämta mig. Att jag drar mig undan även i sociala sammanhang beror inte på att vi inte är vänner eller att jag inte uppskattar sällskapet utan att min kopp är fylld. Jag behöver egentid för att smälta allt och samla mig, sen är jag redo för en ny dag. Om stressen är för påträngande och markant kraschar jag då jag måste få tid att ladda för att kunna leverera. Det här samhället vi byggt idag uppskattar inte och har inte riktigt plats för såna som oss tyvärr utan det gäller för oss att själva skapa förutsättningarna för att vi ska må bra och blomma ut genom att lära känna oss själva och förstå hur vi fungerar. Hoppas på en ökad förståelse och acceptans och det är nog något vi själva får skapa genom att stå på oss och öppet visa vilka vi är.

  63. Maria skriver:

    Eftersom det mesta stämmer väldigt bra på mej och utifrån vad man kallas pga det idag så kan jag säga att jag nog är en HSP.
    men jag har en fundering.
    Kan mitt problem med att hitta partner ha någonting med min känslighet att göra, kanske i kombination med upplevelser tidigare i livet..? Nån som har någon ide`?
    Jag är 43 år och tröttnar alltid…

    Kram

    • Behiya Baykal skriver:

      Hej! Jag har själv ingen partner, men jag har fuderingar kring den frågan du ställer. Jag tror att det är viktigt att arbeta på sin kärlek, för att det fungerar inte av sig självt. Jag tror också att när känslorna försvinner börjar man tro att kärleken är slut, men det behöver inte vara så. Det är då det är viktigt att fortsätta bekräfta varandra och arbeta på olika sätt på sin kärlek, så att kärleken består. Därför tror jag att vilken attityd man har spelar större roll, och att man har en del intressen ihop, så att man kan bygga ett liv tillsammans. Jag tror också att äktenskap kan hjälpa att satsa på en relation. Jag tror också att dagens slit och släng attityd har smittat sig på parrelationer, tyvärr. Kommer vi inte överens så behöver vi inte leva ihop, istället för att hitta en medelväg som passar båda två. Där spelar maktkamp mellan paren en stor roll. Hoppas att mina funderingar hjälper dig lite grand. Mvh. B.

  64. Andreas skriver:

    Jag visste inte att det fanns någon sådan definition som HSP. Jag har haft mina aningar på att det kanske var något sådant med mig. Alla min flickvänner har klagat på att jag blir helt slut när vi ”shoppar” efter endast två timmar i stan, jag har fösökt förklara till dem innan att jag tycker det är jobbit i köpcentrum etc just pga. mycket intryck och saker som händer hela tiden. Jag startade sedan ett halvår tillbaka att aktivt inte se på tv, nyheter, läsa tidningen just pga att jag kände verkligen att intrycken blev för mycket från allt. Det har blivit lite bättre efter det, så det är ett tips: Dra ner på nyhetsintaget.

    Mvh Andreas 27 år.

  65. Smulan skriver:

    Hej alla hsp!
    Det känns fint att se att det finns fler som känner som jag. Har alltid känt mig annorlunda, överkänslig, gråtmild och mesig…även fått höra sådana kommentarer som har förstärkt den självbilden. Med åren har jag ändå delvis förlikat mig med att jag är såhär, och att det inte är fel på mig. Kanske är det andra som är ”underkänsliga”? som Mia Skäringer skrev. Som andra har skrivit här, har jag också ätit antidepressiva under många år. Nu när jag närmar mig 50 har jag dock börjat våga trappa ur, samtidigt som jag går i psykodynamisk terapi. Genom terapin kan jag mer förstå varför jag är som jag är, att det finns orsaker till min känslighet. Det är läkande och befriande!
    En intressant aspekt är att det i psykologisk forskning på olika Anknytningsmönster visat sig att samma % som har ambivalent anknytningsmönster som % hsp i Sveriges befolkning (15-20%). Jag tror det finns ett samband här.
    Om du vill, googla på ambivalent anknytning, och se om du känner igen dig :)

    Allt gott till er alla!
    /Smulan

  66. Kamilla Lundin skriver:

    Vad glad jag är att jag hittade hit. Läser och gråter…. känner igen mig i så många av er. Jag jobbar i vården och som någon tidigare skrev så har jag stor nytta av min känslighet i mitt yrke men det tar också mycket av mina krafter. Ibland är jag så slut efter jobbet att jag inte orkar hålla mig vaken. Orkar sällan göra något eller träffa någon efter jobbet även om jag egentligen vill.
    Jag har alltid uppfattats som blyg och tillbakadragen i större sällskap.
    Jag gråter alltid om någon annan gråter vare sig det är av sorg eller glädje.
    Det absolut värsta är om jag läser om djur som skadats eller ser på en naturfilm då går hela mitt inre sönder.
    Jag har ständigt dåligt samvete.
    Även jag har som fler av er andra ätit antidepressiva under ett par perioder i mitt liv men har under de senaste sex sju åren valt att avstå från dessa och istället använda mig av KBT. Har också valt bort saker som t.ex att titta på naturfilmer eller nyheter allt för mycket. Lite uppdaterad måste man ju hålla sig ;)

    Tack alla ni för att ni finns och för att ni delar med er av era erfarenheter.

    Mvh Tully 36 år

  67. Anni skriver:

    Hej
    på Er!

    Här är en till ;-), har nog bara nu accepterat min känsliga personlighet
    vid 48 års ålder, tidigare skämts och låtsa vara ”som alla andra”. Var
    känsligt barn, känslig och mycket depressioner och ångest sedan vuxen ålder. Olika
    psykologer sedan 18 års ålder, men alltid klarat arbeta. Arbetar son myndighetsperson och trivs,
    ger människor ett gott bemötande men fattar också beslut, det gör ont i
    själen att se andras olycka och jag tar tyvärr arbetet personligt. Nu i
    väggen igen, har kontaktat en läkare idag i psykiatri måste ha medicin.
    Måste jag sluta mitt jobb, trivs ju egentligen, bra kollegor etc.Om
    inte ska man säga att man är överkänslig när man söker jobb, eller
    låtsas, vem anställer dig annars? Eller vilka jobb kan passa?
    Människor runt mig säger att det är fint vara känslig, jo visst men det
    gör ju så ont. Jag har stor empati, vi känsliga känner som sagt av och
    kan bemöta å rätt sätt, jag får mycket positiv respons av klienter, men
    blir förfärad då de blir drabbade i sina liv, jag känner mig som är
    mycket omtyckt person, vill klara mitt arbete så gärna. Tips?

    Alla HSP:are ta hand om er! Jag skall göra så gott jag kan .–)

    • Julia skriver:

      Hej!
      Jag jobbar också på en myndighet men har sedan några dagar tillbaka fallit ner i en grop och kommer inte upp – sjukskriven. Jag är också en HSP, jag funderar dagligen på att jag kanske ska satsa på att bli trädgårdsmästare, djurskötare, eller liknande för att ta bort onödigt stimuli. Jag menar, jag älskar mitt jobb idag, fattar beslut, träffa människor i utsatta situationer. Där jag finner att min personlighet passar väldigt bra. Å andra sidan funderar jag nu mycket kring hur mycket ett jobb ska kosta. Då menar jag kosta mig privat. Om jag ligger utsliten hela helgen – vad hjälper mitt jobb?
      Förstår din situation helt o hållet!

  68. Behiya Baykal skriver:

    Hej! Jag arbetade inom hemtjänst större delen av mitt liv. Då kom jag i kontakt med olika slags människor. Många mådde väldigt dåligt. Jag påverkades mycket av det. Jag hade också arbetskamrater som inte mådde så bra, och som påverkade mig mycket negativt. Jag började skriva dagbok. Då kom jag på mig att jag fick så pass mycket distans, så jag kunde klara av mitt arbete utan att bli påverkat så mycket av de som påverkade mig negativt. Att jag kunde spara mitt ork till arbetet, istället för att grubbla på de negativa påverkningarna. Eftersom jag är kristen, så har bön betytt mycket för mig. När jag ber till den Guden som det står om i Bibeln, så har jag tacklat saker och ting annorlunda än om jag inte har bett över det. Jag börjar se situationer på ett annorlunda sätt, eftersom jag får bönesvar av en levande Gud, som jag tror på. Jag promenerade ute i naturen efter arbetet också, där jag fick distans och behövde inte ta hem arbetet samtidigt som jag fick fina upplevelser av naturen under min promenad. Jag hoppas verkligen att du hittar ett sätt att hantera din arbetssituation på ett sätt som hjälper dig att komma vidare. Nu arbetar jag på ett bokförlag och trivs med det lika mycket som jag trivdes inom hemtjänst. Mycket av det jag har lärt mig om bemötande har jag kunnat använda i mitt nuvarande arbete med kunderna. Det behöver inte vara ett misslyckande att satsa på något annat när man blir lite äldre, utan det kan innebära en ny chans att fortsätta arbeta. Jag var 45 år när jag sadlade om efter åtta års hemmarande pga sjukdom. Jag är mycket glad och tacksam över det. Det var mycket tufft, men värd allt slit, svett och tårar. Det finns människor som börjar arbeta med andra saker när de är mycket äldre än jag var. Det behöver inte vara kört för att man har nåt övre medelåldern. Jag önskar dig lycka till. B.

  69. M skriver:

    Hej.

    Hittade precis denna sida och har inte hunnit läsa alla kommentarer än, men något som slår mig – av de jag trots allt skummat igenom – är att så många tycks äta antidepressiva. Nog känns det väldigt fel att vi har skapat ett samhälle där människor som är normala (i betydelsen icke sjuka) ska måsta utsätta sina kroppar för tunga mediciner för att klara av sin vardag!

    Vad är det för sorts demokrati? De 85%:en normal- och underkänsligas makt över de 15%:en överkänsliga.. Demokratins eviga dilemma – den ohörda minoriteten.

    En annan sak jag tänker på är dagis.. Själv avskydde jag dagis när jag var barn. (Jag fick 120 poäng på testen här på sidan kanske ska tilläggas.) Om det nu finns 15% överkänsliga barn, hur bra är det att tvinga dessa att vara i en stökig, bökig miljö – som ju ett daghem är – från tidig ålder? Hela dagarna.

    Är det åter så att en majoritet på 85% barn som kanske blir jättestimulerade och har jättekul på dagis fått sätta normen för hur ALLA barn ska uppfostras? Jag tyckte som sagt det var jättejobbigt på dagis som barn, och jag tycker det är en lika jobbig miljö nu när jag är vuxen. Vägrade ha mina egna barn på dagis, valde dagmamma i stället, och bara att hämta barnbarnen på dagis tycker jag är skitjobbigt ärligt talat.

    Vad händer med alla dessa presumtivt överkänsliga små barn som måste tillbringa sina liv på ett ställe som inte alls stämmer med deras personliga behov? Och varför gör vuxna så mot sina barn? Varför kräver människor inte några alternativ?

  70. Lena.jullesson skriver:

    Jag som jobbar med Np diagnoser och lägger ner hela min själ i jobbet , har aldrig hört talas om detta med Hsp får 123 poäng på testen och kan känna att detta stämmer, har ibland tänkt diagnoser som de jag jobbar med ,, men detta känns ju helt rätt . Jag kan ju dock ha en lättare förståelse från mina bekanta eftersom jag blev döv på ena örat för 10 år sen ,men har nog känt att det funnits mer än bara det som gjort att jag är helst slut ibland. Ska bli spännande att läsa allas historier framöver . Sköt om er och tänk vilken tur vår värld har som har oss .L

  71. Marcus skriver:

    Det är fantastiskt att läsa alla era fina kommentarer :)! Jag är själv en HSP-person och har (så klart) varit det i hela mitt liv (med det vill jag säga att jag mer eller mindre har varit medveten om det hela tiden, från barnsben). Det har verkligen varit både en välsignelse och förbannelse på många sätt. Jag är en kille på 29 år och det har sannerligen inte varit enkelt att identifiera sig med den ”typiska” jämnåriga killen genom åren. ”Vi män skall inte prata om känslor”, ”Bit ihop”. Oftast har jag haft mycket lättare att snabbt skapa djupa relationer med tjejer då de generellt sett är mer öppna med sitt känsloliv och jag kan oerhört snabbt relatera till, förstå och analysera känslor.

    Ytliga diskussioner intresserar mig inte alls, men jag har ofta försökt passa in och lärt mig ”anpassa” min dialog i möten med icke-högkänsliga. Jag blir en i gänget, men det kräver sedan att jag drar mig tillbaka för att samla kraft. Många gånger har jag inte velat något hellre än att bara bli ”normal”. När jag träffar en annan HSP-person är det däremot som att något klickar när ögonen möts. Vi kan prata en kväll och det känns som någon jag känt hela mitt liv. Vi får en djup kontakt som består även om vi inte ses särskilt ofta. Jag är tacksam över att jag inte längre känner mig osäker kring att inleda kontakt när jag träffar en sån människa för första gången, magkänslan ljuger _aldrig_ i det fallet och det har verkligen berikat mitt liv. :)

    Något som är jobbigt i vardagen är när en händelse sker kring en annan människa, eller att någon reagerar på ett visst sätt genom exempelvis ett ansiktsuttryck och jag direkt vet vad personen behöver eller känner. Eller så kanske jag finner reaktionen komisk. Här söker jag ofta igenkänning omkring mig, men upplever nästan alltid att ingen annan har uppfattat samma sak. För mig är det helt självklart men ingen annan ser. Förstår ni vad jag menar med det här? En blick räcker alltid för att jag ska känna om en person är trött, lycklig, vill bort, om den trivs, om den vill säga något men inte vågar öppna sig, spelar en ”roll” eller är ”sig själva” etc. Vid några tillfällen har jag gått fram till främlingar på bussen eller på stan och fällt en passande kommentar för att få dem att må bättre. Detta kan givetvis tolkas som märkligt när jag skriver om det så här, men vid ett par tillfällen har de blivit så glada att de kramat mig och börjat gråta. Då är jag uppåt i flera dagar efteråt.

    Något annat som vänner omkring mig (som inte är HSP) har svårt att förstå är att jag ibland ägnar min lediga tid åt att exempelvis åka ut i skogen och sitta vid en bäck och titta på naturen ensam. Det fyller hela min kropp. Jag älskar mina vänner och min partner, men jag älskar även att vara helt ensam. Där hittar jag sällan förståelse.

    Jag står vid ett väldigt vägskäl i livet och funderar på att sadla om och bli psykolog/psykoterapeut. Ibland känner jag att det är den enda möjligheten för mig att äntligen komma till min fulla rätt, men samtidigt är jag orolig att jag kommer suga åt mig för mycket av klienternas känslor och må dåligt själv. Jag skulle nog inte kunna ”släppa” känslorna när jag kommer hem från jobbet.

    Detta är kanske en konstig fråga, men har ni några tips på yrken där HSP-personer har särskilt stor möjlighet att lyckas?

    Tack för att ni finns fina HSP-are! Jag tror och hoppas att vi gör världen till en lite bättre plats.

    • Julia skriver:

      Vilket bra inlägg! Känner igen mig totalt i dina känslor. Jag har också förmågan att ständigt se hur människor mår och viljan att hjälpa är stor hos mig. Jag arbetar i öppet kontorslandskap, vilket håller på att tömma mig totalt. Jag kan fokusera väldigt bra om det är tyst och lugnt men så fort någon pratar i telefon eller med en kollega är mina känselspröt ute och vill försöka förstå och ta in. Det tar myyyycket tid av min arbetsdag att känna in. Ibland har jag i perioder trott att jag behöver komma ut mer och träffa mer folk, sysselsätta mig till tusen. Att det nog är det som gjort mig trött att jag inte fått energi av andra. Men nu förstår jag, ligger sjukskriven i detta nu på grund av högt blodtryck och stress, oro, ångest. Det är inte konstigt att jag faller i den värld jag byggt upp. Dags att börja om, omvärdera och ta till vara på den jag är. Herregud vad skönt detta känns, finner inga ord!!!Ta hand om er/ Julia

  72. Ellinor skriver:

    Jag har länge trott att det har varit något fel på mig, eftersom jag kan få så otroligt starka känsloutbrott. Läste om olika psykiska sjukdomar på internet, men det var inget som riktigt stämde in på mig. Gick till psykolog som inte förstod vad jag gjorde där. När jag först hörde talas om HSP via Facebook blev jag nyfiken. Jag surfade runt lite på internet och hittade en länk till programmet i Nyhetsmorgon. Det är det bästa som har hänt mig.

    Idag kan jag vara stolt över den person jag är. När jag känner mig ledsen får jag inte panik över att inte veta vad det är som händer. Det känns faktiskt som att jag kan kontrollera allt bättre nu när jag vet varför jag reagerar som jag gör.

    Det är konstigt att termen inte uppmärksammats mer, särskilt inom vården. Tack alla ni som informerar om HSP, och lyfter upp den positiva sidan av det!

  73. Julia skriver:

    oj, ligger hemma utslagen i någon sorts stressreaktion och inser nu efter 27år att jag har kommit rätt. Jag har ständigt gått och funderat på om något är fel på mig, ADHD? deprimerad? bipolär? Tankarna om att jag inte är som alla andra har passerat mig nästan dagligen. Varför orkar inte jag lika mycket? Varför vill inte jag umgås med vänner varje helg? – NU förstår jag!
    Jag antar att det blir antidepressiva för min del också, ska till läkaren i veckan. Men nu vet jag att det är okej att känna så mycket hela tiden, dock har jag inte lärt mig att stänga av. Mina tankar och känslor virvlar runt som i en tvättmaskin.
    Känner som många andra att det vore nyttigt att träffa andra med samma personlighetsdrag. Maila mig gärna!
    Mvh
    Julia i skåne

  74. Kajsa skriver:

    När jag hörde talas om detta blev jag så otroligt lättad och började bara gråta, kändes som att jag fick en förklaring på varför jag är som jag är och att det är okej att vara så!
    Har alltid känt att jag fungerar annorlunda och fått höra att jag är överkänslig, inte ska ta allt så allvarligt. Känner mig som en tvättsvamp som tar in precis allt, som att jag inte har något filter typ … är 24 år men känner mig som 79 ibland när jag blir känslomässigt utmattad. Fick 136 poäng i testet, kan jag ju tillägga. Börjar ofta gråta eller får lyckorus över småsaker, typ nåt i tidningen eller musik, eller till och med mina egna dagdrömmar, haha.
    Att vara hsp är inget jag mår dåligt av utan det känns helt normalt för mig, men det är jobbigt när man jämt måste anpassa sig efter alla som inte är det …
    Så skönt att veta att det finns fler, känner igen mig så mycket i det ni skriver här!

  75. Ulrica Johansson skriver:

    Intressant att läsa alla inlägg! Känner igen mig så otroligt mycket!
    Känns skönt att vi är så många! Jag har verkligen kämpat hela livet, trott att det har varit fel på mig. Försökt att anpassa mig, för att inte vara utanför, vilket har resulterat i att jag stupat när jag kommit hem. Har ofta känt mig misslyckad för att jag inte lever upp till mina förväntningar.
    Har kommit en bit på väg nu, förstår ju mer av hur jag fungerar, men det känns som det är lång bit kvar. Saknar människor som förstår mig i min närhet!
    Träffar gärna andra med samma egenskaper!

    Ulrica, Småländska höglandet

  76. Conny skriver:

    Hej jag tror jag är överkänslig ska berätta lite kort om mig själv. Jag jobbar just nu på Willys och är praktikant jag har jobbat nu i 5 månader. Alltid sen barn har jag haft svårt med stor grupp av männsikor. Tex på mitt jobb har jag fått lite enklare uppgifter en andra på grund av att jag har gått i gymnasiesärskolan mellanchefen vet det och den vanliga chefen med. Men en dag var det en kollega från mitt jobb som jag mötte på morgonen brukar hälsa säga tjena hej hur är det lägget men på något sätt känns det fel han började prata om filosifi. Och sen bilda en bild av mig blanda in mig i det. Han fråga vad jag gör hur gammal jag var och fråga om jag har kompisar nej jag har alldrig haft kompisar det är svårt sa jag men han snacka om sitt jävla filosofi och sa du måste ha minst ha 4 kompisar . . . . . ? Du hör ju inom sin filosofi sa han att när han studarade det hemma stog det så. Aha va fan ska jag med det och göra sen scnacka han om slagsmål och om jag förblir för mig själv en lång period så blir jag argh sa han och kan slås och skit va?? tänkte jag fan jag har alldrig slagits och har alldrig tänkt det häller han vet inte något om mig men han bildar en bild av mig i förväg wtf så kan ma väl inte göra jag fattar knappt vad jag själv ska säga.
    Och sen senare på jobbet så gick mellan chefen och han förbi och han sa mitt namn båda mellan chefen och han små skratta lite för säg själv och tror inte jag ser det. Tårarna rinner känns det som hjälp jag vill värkligen trivas på mitt jobb jag gillar människor men jag vill inte stå ut för mycket. Människor är olika glömm inte det eller har ja fel :,(

    • Behiya Baykal skriver:

      Hej! Jag blev väldigt illa berörd av att läsa din kommentar. Det är skönt att du är medveten om att vi människor är olika. Det var väldigt tråkigt att läsa att du blev så illa behandlad, men tyvärr finns det överallt människor som mår bra att behandla andra illa. Hoppas att du blir bättre behandlad av andra kollegor. Mvh. B.

  77. Victoria skriver:

    Har varit här inne några gånger och kikat och gjort testet både en och två gånger och är nog utan tvekan en HSP-person. Har haft förmånen att ha en otroligt fin barndom där jag alltid blivit uppmuntrad att vara precis den jag är. Har fått höra att jag gärna satt ensam långa stunder som barn och något mycket litet kunde roa mig i timmar. I sommarstugan hade mamma och pappa en båt där jag vid två års ålder kunde sitta i timtal och bara titta på vattnet…

    Hade som barn en enda bästis under många år och vi delade i princip allt. Fram till jag började skolan beskriver mina föräldrar mig som en väldigt glad men känslig tjej som. Men när jag började lågstadiet i en klass där jag endast kände gen ett enda ansikte blev jag en ganska tystlåten och blyg tjej. Kände att jag ogärna umgicks i stora sällskap men blev bästis med en tjej i klassen (sedan min bästis som bott granne med mig flyttat).

    Som tonåring drog jag mig undan större sällskap, valde bort fester och satt hellre hemma i mindre sällskap och snackade om lite djupare frågor.

    Nu när jag är nyss fyllda 30 tänker jag ofta på hur allt varit och hur jag blivit den jag är. Jag har idag många nära vänner och dessa relationer ger mig mycket energi. Flera av mina närmsta vänner är också utan tvekan HSP-personer och vi tänker, analyserar och reagerar ofta på ett likartat sätt. Jag tror att det är väldigt viktigt att välja sina vänner med omsorg! Jag delar mina innersta tankar med de flesta av mina vänner och har ingen vänskapsrelation jag skulle beskriva som ytlig. Jag klarar helt enkelt inte av ytliga relationer. Relationer med människor som inte är genuint intresserade av vad jag har att säga utan snarare pratat om sig själva, om väder och vind eller liknande dränerar mig på energi. Så i situationer där jag inte kan välja vilka människor jag ska umgås med och hur länge kan jag bli helt slut. Mitt annars glada jag suddas ut och pågår denna sammankomst under en längre tid med samma människor kan jag bli väldigt låg och tystlåten (vilket är motsatsen till hur jag är när jag umgås med människor jag trivs med). Mina vänner brukar ibland säga…”Letar man efter Victoria så är det bara att lyssna efter hennes skratt!” Med detta vill jag bara säga att det finns så många olika dimensioner i att vara en HSP-person och allt beror på vilka man umgås med…

    Jag har också väldigt lätt för att gråta, känner alltid av och analyserar hur folk mår, vad de tänker och känner och vad de tycker om mig…allt som oftast stämmer det på pricken! Men jag ser det som en gåva att kunna läsa av människor och att verkligen KÄNNA. Att kunna påverkas av naturen, musik eller upplevelser så till den milda grad att man känner eufori är få förunnat.

    Har svamlat på nu! Vad jag vill säga är att alla ni som är i relationer som gör er trötta, nedstämda och låga…bryt upp! Umgås med människor som ni kan dela alla djupa tankar med, människor ni kan analysera och reflektera med, människor som förstår ert behöv av mat och sömn och människor som gör er glada!

  78. Ida skriver:

    Jag har också många gånger trott att det är något ”fel” på mig. Letat efter svar. Jag har haft en ganska jobbig uppväxt på vissa plan, men även en fantastisk barndom där mina föräldrar lät mig vara den jag är. Jag har aldrig valt stora grupper bara för att utan velat umgås med de människorna som betyder något. Jag har alltid varit bestämd och en person med stark integritet, men samtidigt fått höra att jag är överkänslig eftersom jag känner av allt. När jag flyttade till sthlm för plugg blev detta ett större problem. Har stött på människor som velat analysera mig, som helt öppet som säger att de tycker jag är svår som är väldigt social men inte vill vara med på alla sociala händelser och umgås hela tiden. Jag har ett stort behov att bara få vara och tar ständigt in min omgivning vilket gör att jag oftast är helt slut. Jag tycker på många sätt att det är så orättvist att bara för att man inte följer dagens samhälles ”perfekta”-mall där man ska synas och vara allt högt och lågt så är det något som är fel. Jag vet att jag analyserar allt och även mig själv. Som jag skrev tidigare så hade jag en jobbig uppväxt och detta gjorde nog till viss del att jag blev deprimerad under min tonår. Dålig självkänsla. Idag är jag 26 år och inte deprimerad, men jag lever fortfarande med mina känslor och jag skulle aldrig vilja byta. Jag älskar att vara närvarande. Är så skönt att höra att det finns fler som är likasinnade!

  79. Mia Nyman skriver:

    Jag har alltid vetat men ändå inte, hamnade högt på testen på hela 110 poäng.
    Det är otroligt att det stämmer så mycket, är 53 år i novemeber och äntligen kan man sätta ord på det man känner/upplever,

  80. Kicki skriver:

    Jag är så lycklig över att de finns en naturlig förklaring till min känslighet. Som jag har kämpat! Jag är 25 år nu och har länge försökt hantera min känslighet, också stundtals lyckats. Men nu när jag faktiskt kan förstå varför så känns det redan enklare. Jag kände igen mig i en kommentar från 2012 där en mamma beskrivit sin 6:åriga dotter, hon nämnde att dottern hade svårt med strumpor som satt konstigt. Det värsta jag visste som barn var stumpor med figurer & mönster just eftersom de var svåra att ta på sig och trådarna skavde. Jag har alltid trott att det började i tonåren men det här är nog ett karaktärsdrag jag haft sedan födseln. I mitt liv är känsligheten en gåva men jag vill också att andra ska förstå, för jag är så trött på att hela tiden förklara mig!

  81. Monica Östman skriver:

    Hej! Vad skönt det känns att äntligen förstå sig själv ännu mer och att veta att jag inte är ensam om att känna som jag gör, nu behöver jag inte känna mig ”skamsen” längre om jag inte orkar vara med många timmar på t ex fester. Kram

  82. Helena skriver:

    Jag får ofta som feedback på min personlighet karismatisk, idérik, rolig, intelligent, kreativ, empatisk, tydlig och ordningsam. Samtidigt vet jag att jag uppfattas som skygg, undanglidande och lite underlig. Både socialt kompetent och totalt inkompetent. Utåtriktad men med väldigt få relationer. Har i alla alla år skämts över mig själv, känt mig som ett ufo, som så många här skriver. Jag är superkänslig. Gud vad jag fått utstå mycket förnedring i mitt liv för mina känselspröt. Gömmer dem såklart. Låtsas vara det där som jag skrev i början – bara. Inte också skör, kritikkänslig, ängslig, krångelminded.

    Genom några djupa, totalt respektfulla och varaktiga relationer har jag lärt mig att älska mig själv. Att förstå mig själv och att respektera mig själv. Insikterna har kommit stegvis och när jag nu satt mig in i begreppet Högkänslighet så hamnade en av de viktigaste pusselbitarna på plats. Känner upprättelse.

    Så här teer sig min HS:
    • Känslig för smaker. Sk kräsen (hatar det ordet). Mobbad av vuxna i alla tider för detta, även ff trots snart 40 år själv. Jag är inte intresserad av att prova nytt och jag äter inget som luktar konstigt/äckligt eller ser äckligt ut. Jag föredrar söta smaker. Ratar och beter mig som en unge. Känner mig som en unge. Skäms
    • Tycker det är jobbigt när kläder sitter åt.
    • Stimulikänslig. Tänker då på kaffe och socker och alkohol. Tål inte. Blir skakig och uppvarvad och tappar gränserna. Försöker undvika men det går inte så bra.
    • Temperaturer. Mår mycket dåligt av att vistas i kallt badhus eller att bada i kylande vatten en varm dag. Älskar dock att bada i ett kroppstempererat vatten. Gud vilken konstig och tråkig människa som om inte hoppar i havet en varm sommardag! Suck. Tycker inte om att svettas heller. Lagom ska det vara.
    • Ljud. Alla dessa ljud. Blir tokig på barnen när de pratar i munnen på varandra eller ännu värre bråkar med varandra.
    • Blir svimfärdig av blod. Även barnens. Några riktigt knasiga situationer har uppstått vid barnens tandläkarbesök t ex.
    • Smärtkänslig. Föda barn var utomjordiskt smärtsamt måste jag säga.
    • Småprat. Klarar inte. Vet inte hur man gör. Blir perplex inför frågan – har du haft en bra semester? Svarar alltid ärligt. En del uppskattar det andra blir besvärade. Pinsamt ibland.
    • Relationer. Har alltid haft mkt svårt med relationer. Har svårt att vara lagom. Som yngre, innan jag slutade försöka vara en sådan som hade mycket vänner, så blev jag bortstött så många gånger. Mina samtalsämnen och mina reflektioner har aldrig varit åldersadekvata. Har kvävt många kärleks och vänskapsrelationer. Och så blir jag svartsjuk och misstänksam. Och så tycker jag mig se tecken på att personen nog har tröttnat på mig. Och så känner jag då ofta ett behov av att sätta ord på det. Blev som yngre lätt kär också. Så mycket känslor blev det ibland, kunde inte reda ut vad som var vad. Nuförtiden är jag mycket mycket försiktig med att inleda relationer öht.
    • Extravert/introvert. Växlar. Älskar möten med människor, att utbilda och samtala ger mig så mycket. Men blir ofta helt färdig efteråt. Skakig. Blodsockerfall. Adrenalinrus. Tom i huvudet. Det är som ett alkoholrus. Det är bara skönt just när det pågår, efteråt ångest.
    • Ilska. Parerar konstant. Vill inte att någon ska vara arg på någon. På mig blir sällan någon arg. Tur det. Det är ren ångest. Stämningskänslig överhuvudtaget. Funderar alltid automatiskt över varför personer reagerar som de gör eller säger vissa saker.Och har lätt för att att på mig skulden. Det är nog något jag sagt
    • Avskyr telefon. Kan inte prata så spontant, behöver tänka och ta in flera olika parametrar. Personliga möten är mest givande, älskar flowet som uppstår när man är med en annan människa i ett riktigt samtal. Men blir alldeles trött och meningslös efteråt. Får lite bakis-känsla ofta också, ångest. Nu va jag så där för mycket igen…
    • Alltid steget före. Sjätte sinne. Vet vart det blåser. Hamnar i ledande positioner och väljer dem också. Man får överblick och kontroll genom att vara den som styr. Tycker om att leda möten, då kan andra prata och jag lyssna. Pratar ofta själv först långt in i mötet när jag har fångat stämningen och vad det är som pågår och sägs på olika plan.
    • Kreativ och idérik. Vilket ofta är min största tillgång. Men jag lever hela tiden på gränsen till översvämning eftersom jag inte ser mina begränsningar. Ideerna liksom ploppar upp på löpande band. Ser att andra har större kapacitet, får mindervärdighetskomplex. Men de har säkert inte behov av att stänga in sig för reparation.
    • Efter en för mig intensiv period med multitasking och sociala aktiviteter (på för en för ej-HSP helt normal nivå säkert) blir jag ofrånkomligen försatt i den stora trögheten. Kan inte uträtta ett skit. Från ena dagen smart och kreativ till andra dagen totaltrög.
    • Krångelminded. Kan inte ta saker för vad de är – måste hela tiden lägga på raster av omutifallatt. Detta göra omgivningen frustrerad och mig också.

    Jag skulle säkert behöva KBT. Men har liksom alltid undrat var tusan jag ska börja?? Matfobin, småpratsfobin?? Jag har provat SSRI-preparat. Jätteskönt. Slipper en massa jobbiga funderingar. Men. Det är ju inte jag. Kommer liksom av mig. Kreativitetet och livsnjutningen, den liksom dör.
    Så här gör jag istället:
    • Nummer ett är ensamhet och göraingentinghet. Reparation pågår.
    • Toapauser. Varje dag och verkligen på fest. Säkert känd som en med förstoppning. Kan sitta länge.
    • Långpendling. Mycket bra. Dålig täckning på bussen
    • Tvättstugan. Berättigad vardaglig paus.
    • Lurar. Har inte helt sällan lurarna i fastän ingen musik spelas. Lite avskärmning
    • Inga sociala engagemang/uppdrag privat. Jätteunderlig-tråkig person sedd ur ett småortsperspektiv. Men jag har fullt upp med att räcka till för min familj, mitt jobb och mig själv.
    • Regelbundna kurortsbesök. Total lycka att kliva in på en kurort. Varmt. Tyst. Alla rör sig sakta. Det luktar gott. Lite harmonisk plinkeplonk musik i bakgrunden. Vänligt sinnad personal.
    • Relationskvalitet inte kvantitet. Jag har skalat bort. Jag umgås t ex inte med släktingar. Bara personer som jag känner mig trygg och älskad av finns i mitt liv, några riktigt fina relationer som jag kan prata om riktiga saker med. Värdelös parmiddagsmänniska. Bajsnödig kommunikation är det värsta jag vet.
    • På jobbet -mejl eller personliga möten istället för telefon. Låter telefonsvararen ta samtalet. Har uppmanat på den att de som vill bli uppringda berättar lite kort om sitt ärende. Det ger mig förberedelsetid.

    Kramar från en Helena till er alla. Tänk att ni finns, det är ju fränt, att vi är fler! Jag trodde ju att jag var ett totalt ufo satt att leva i ensamhet oförstådd av alla utom några få enstaka :)

    • Lena Berglin skriver:

      15 aug 2013

      Tack:) du har skrivit ner i stort sett alla snurrtankar jag har.
      Är just nu i en trög period efter att ha fyllt 50 år i lugn o ro faktiskt, kunde inte ens tänka mej ett kaffekalas.
      Min kropp reagerar med förkylning när det blir för mycket, och det där för mycket blir bara mindre och mindre, PUH.
      Men känner mej lättad att fått tag på den här sidan.
      Hoppas också på en mötesplats.
      Kramar till er alla :) Lena

    • Zandra skriver:

      Läskig känsla , när det känns som det är jag som har skrivit det som står i din text.

    • Marie skriver:

      Hej. Så skönt med dessa människor som är som jag. Har alltid kännt mej något annorlunda gentemot andra personer i min omgivning. Vet någon om det finns något aktuellt nätverk att delta i? Vill gärna träffa andra i samma situation. Jag bor i Västerås. MVH. Marie

    • Lotta skriver:

      Större delen av det du skrivit kunde lika gärna varit skrivet av mig. Det är så skönt att veta att man inte är ensam. <3

  83. Ann-Sofie skriver:

    Åh vad jag känner igen mig i allt detta. Är en typisk HSP person. Aldrig tyckt
    om höga ljud, obehagliga dofter, för starkt ljus, avskyr när det är för varmt, tål inte solen ljus rödlätt hy som alltid bränner sig. Har ett oerhört
    behov utav egentid. Arbetar sedan 25 år inom äldreomsorgen ett arbete jag älskar men som tar mycket energi, kan verkligen sätta mig in i och förstå hur dom äldre mår och vill bli bemötta. Brinner för mitt arbete. Tycker dock alltför ofta att ”mindre” känsliga kollegor ofta bidrar till ett hårt klimat vilket många gånger känns svårt. Har ett stort behov av att ha balans mellan aktivitet och vila, för mycket under några dagar kräver återhämtning med helst noll intryck. Läste för första gången om HSP genom boken ”Drunkna inte i dina känslor” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin, och fick en stor aha-upplevelse. Känns gott att veta att man inte är ensam om detta!

  84. Zandra skriver:

    Efter 35 års sökande och spekulerande in i mitt inre i försök att bena ut och hitta orsakerna till mitt beteende, tankesätt och livssyn som heller aldrig haft någon frände, eller någon jämlike , så hittar jag ER!! Och läser det ni skriver. Det var inte någon bokstavssjukdom, hypertyreos, diabetes, vitaminbrist, social fobi(som jag medicinerar mot) bipolär sjukdom…etc som jag lidit av. Det är som att något från ovan gav mig detta svaret, och att beskriva denna känslan av att äntligen hittat hem är totalt obeskrivlig!

  85. Zandra skriver:

    Är det någon här som också har 128 poäng på testet?

  86. Karin skriver:

    Jag är en 24-årig tjej som tror jag hittat mig själv i HSP:n. Under flera års tid har jag försökt bota mina sömnsvårigheter med mediciner och alla tips som finns att få. Har försökt få hjälp, letat orsaker till varför jag är så orkeslös om dagarna och kan bli så trött att jag bara vill gå och lägga mig efter 5 timmars vakentid, eller varför jag, när jag är ute med mina vänner (natt som dag), blir akuttrött och måste åka hem på en gång och sova.

    Jag förstår ju nu att jag ska ta till vara på min egentid och inte ha ångest över den.
    Jag förstår att det som jag alltid upplevt som ett överdrivet intresse för musik, konst och kreativitet ska jag välkomna.
    Jag förstår nu varför mina lärare alltid sagt till mig att ”jag ser dem i min omgivning.”
    Men framförallt känns det så himla skönt att veta varför jag blir så trött och vad jag kan göra för att hjälpa mig själv orka.

  87. Karl A. Samuelsson skriver:

    Hej.
    Jag är en hsp person som tränar tung styrketräning i from av styrkelyft. Under en lång tid har jag funderat över om det är rätt träning för en hsp person? Jag får stora fördelar av att träna hårt, då jag blir lugn och tacklar omvärlden lite bättre, som en typ av medicin kan man säga, då du ökar serotonihalten med träning. Men om jag inte hinner restituera mig så blir det fort negativt och slitsamt att träna.Finns det någon som kan ge något tips om vilken träningstyp som fungerar bäst???

  88. Jessica skriver:

    Idag var första gången jag ens hörde talas om detta och det stämmer in helt hundra procent på mig. Äntligen vet jag varför jag är så som jag är och kan nu prova nya sätt att ta mig an saker på och kan också stoppa mig själv innan jag hamnar i en situation där jag kan bli överstimulerad. Kan nu också förklara mer om mig mycket bättre för andra.

    Och jag känner igen mig i allt. Gillar inte smällare (är t o m rädd för dom), gillar inte när folk dränker sig själva i parfym och andra sådana saker. Men som ni andra redan sagt. Va skönt att det inte bara är jag, att jag inte är onormal, att det faktiskt är något bra.. alltså att jag/vi är bra! :)
    Vi alla borde fira denna otroligt underbara egenskap!

  89. A.m skriver:

    Även jag har bipolär sjukdom, och jag har alltid varit överkänslig, tror att känsligheten kom först eller så går inget av tillstånden att skilja åt. Som barn brukade jag sitta vid skolgården och se på de andra barnen medan de lekte. Jag kände mig utanför, men det var aldrig för att jag inte hade vänner eller var social, jag hade den här oförklarliga sorgen inom mig, en kronisk sorg som bor inuti mig. Även i vuxen ålder (nu 24) kan jag vid sociala sammanhang känna den där sorgen, det där utanförskapet. Min beskrivning av yttre stimulans och intryck är som alla andras här; extrem uppmärksam när det gäller detaljer, konturer, ”det andra inte ser”, detsamma gäller kontakten med människor. Jag kan plocka isär en människa bit för bit och låta de olika delarna, sidorna flyta ovanför huvudet, och se alla de samtidigt. Jag är även väldigt empatisk och ängslig, jag har så mycket inom mig så den bästa känslan jag vet är när jag kan GE till andra, många nära vänder sig till mig för råd, stöd, hjälp på olika sätt och det hjälper som en avlastning men också ett sätt att ”passa in”, det är skönt att andra ser upp till drag hos en som man själv egentligen är utmattad av. Självklart har det här rika inre livet bidragit till att man drar sig undan andra människor, dels för rädslan att de kommer se ner på dig, tycka att du är konstig etc, eller att man själv inte får så mycket tillbaka av människor. Jag blir som andra här har skrivit, väldigt lätt trött på ytligheter, småsnack, vardagssysslor, ja allt som inte gör ett djupare intryck på mig, allt som jag inte kan dissekera och försöka förstå närmare.

    När det gäller partners och kärleksliv har detta tillståndet eller karaktärsdraget både varit en fördel och nackdel. Det positiva är att man har lätt för att ge, bidra känslomässigt, det finns liksom en hel sjö, en hel ocean av känslor, den man hamnar med behöver på det sättet aldrig vara rädd att man inte känner tillräckligt för dem, om någonting tror jag att man ibland känner för mycket, vilket är det negativa med att vara en sån person, då ”vanliga” människor oftast blir rädda och överväldiga av intensiteten.

    Jag går även jag i terapi, utan att för den delen få något utav det förutom att få prata av sig då och då. Jag har kommit till insikt om att ingen kan ”fixa” mig, vilket var något önskvärt när jag var yngre/tonåring. Nu vill jag inte bli fixad, snarare vill jag bara lära mig att bättre kontrollera mina känslor, att inte bli slav under känslorna för då förlorar jag kontakt med verkligheten och begår oftast misstag, i relationer, under min vardag osv.

    Vårt ”problem”, vare sig medfödd eller orsakad av annat längs vägen, är en effekt av för mycket kärlek, en ”överälskande” av livet, och en extrem beundran och emotionell förståelse för allt det vi har omkring oss och inom oss. Vi beundrar och fascineras så mycket av hela det här spektaklet, inklusive oss själva, att vi brinner upp, och ibland kan våra egna flammor skada oss lite men vi är odödliga om vi vill det. Många här är som jag, kreativa och idérika människor, så jag ska göra det jag önskar vi alla kunde göra: hitta ett sätt, en medel genom vilken vi kan uttrycka all den här beundran och djupet vi har inom oss, och på det sättet inte bara själva ”läka” men också bidra med massor till denna värld. Jag tror att HSP människor som tar in så mycket intryck av denna värld är de som också lämnar mest AVTRYCK.

    /K.

  90. Joel skriver:

    Hej på er!
    Jag vet inte om detta är till hundra procent rätt forum men jag ger det ett försök.
    Jag har alltid känt att jag har något speciellt över mig och därför undrar jag om någon kunnig person vet ifall detta är hsp eller något annat.

    För att summera det kort så har jag:
    Väldigt bra minne för saker som intresserar mig (kan citera filmer jag tycker om, alltifrån små repliker till hela scener på exakt rätt sätt, varenda ord stämmer.

    Samma sak gäller med låttexter och melodier, kommer ihåg de mest detaljerade saker.

    När det kommer till nya intryck dock (ny film där man måste ha fokus, lära sig ett nytt spel eller gå på stan) har jag en tendens att bli väldigt trött och dagar när jag utsatts för detta blir jag ofta trött och måste sova mitt på dagen.

    När det gäller kvalitet och koncentration är jag ofta mycket eller extremt duktig, motoriken och det kreativa är detsamma.

    Ser ofta gärna på samma filmer och serier dagarna i ända för att då blir jag inte lika trött. Inser att jag kanske är lite luddig men vore underbart om någon visste om det här är rätt forum?

    Med vänlig hälsning, joel

  91. Alexandra skriver:

    Hej.
    Är nära till tårar genom att läsa alla kommentarer.Känner igen mig i så mycket av detta. Jag är både en person som är framåt men som har tyckt att denna känslighet har stoppat mig i mitt liv. Ändå är jag glad att jag är jag. Många ser mig som starkt och socialperson som inte är konflikträdd. Tro mig jag har fått träna mig till detta. Har större delen av mitt liv gått på antidepressiv. De gånger jag har försökt sluta var jag tvungen att börja om igen då jag blev alldeles paralyserad av alla intryck, dofter, känslor som inte syns. Ibland var luften så tjock av intyck både synliga och icke synliga att när jag kom hem efter jobbet inte orkade med något alls.
    /A

  92. Gert Hedström skriver:

    Hej alla =) fantastiskt roligt och samtidigt lite tragiskt också förstås, att det finns så många, jag orkade inte ens läsa igenom alla kommentarer innan jag blev ivrig att skriva en själv.. Ramlade in här av en slump när jag googlade på om det var nåt fel på mig för jag blir så irriterad på folk, eller tröttnar kanske man ska säga, och inser ju att detta stämmer otroligt bra på mig, allt ifrån att trivas i sitt eget sällskap, till att känna sig ledsen o lite udda och att inte orka med stora samlingar av människor. Orkar inte gå på fest längre och går helst inte på möten på jobbet osv, men kan ändå vara social när det behövs och både rolig och lite barnslig kanske..
    Men att jag varit överkänslig har jag nog misstänkt hela livet, visste inte att det fanns ett begrepp för det bara…
    Undrar om det skulle vara bra att vara tillsammans med nån med samma symptom, det kanske skulle underlätta hela livet och tillvaron… jo jag är singel just nu, och jag vet, detta är ingen dejting sajt.. har vart gift och har en dotter, så har inte varit ensam jämt, men man blir ju lite orolig när man märker att man inte orkar med folk riktigt…
    Tack alla det var skönt att se att det finns fler…
    Skriv gärna nåt, nu vet jag ju var ni finns kram G

    • Frida Pettersson skriver:

      Känner igen mig! Har precis skrivit ett inlägg efter ditt:) helt otroligt att det finns fler som faktiskt känner som jag. Jag orkar inte heller med folk riktigt,men det kanske är just såna folk som inte förstår sig på mig och jag bara blir uttömd på energi,vilket jag ofta kan bli. Samtidigt har jag en social sida som gärna vill träffa folk ibland och tycker om att umgås för det får mig också att må bra,men med rätt människor:) Kram F

  93. Frida Pettersson skriver:

    Jag vill bara grina för att jag känner igen mig så väl i så mycket som ni andra skrivit! Funderar på att försöka tvinga min sambo att läsa då han aldrig riktigt förstått sig på mig. Jag har i en period i livet också ätit antidepp. medicin, men förstod aldrig riktigt varför jag var så deppig då och fortfarande ibland är. Har trott det är hormoner, sköldkörteln,bipolär? you name it. Tänker att det jag ibland känner som extrema blodsockerfall kanske har med detta att göra, då jag är väldigt hungerkänslig,faller helt ur balans då jag inte får ordentligt med sömn. Kände mig kvävd när jag var mindre och hade kompisar som ville leka varje dag. Även min förlossningsdeppression kanske har med detta att göra? Ja, så mycket som faller på plats!! Även om jag vill så orkar jag inte gå igenom och läsa alla inlägg som finns här. Men vill väldigt gärna komma i kontakt med er hsp och diskutera sånt som ”andra” kanske inte alltid förstår. Finns det något nätverk,träffar? Jag känner mig just nu lite ensam(även om jag trivs ypperligt med det emellanåt..haha)och orkar inte riktigt hålla liv i de relationer jag har just nu,då det känns som jag inte kan leva upp till kraven. Kram F

    • Gert skriver:

      Hej, såg ditt inlägg först nu.. hittade inte tillbaka till just denna sida först, snubblade mest in här första gången.. vore ju kul om man kunde ha kontakt med andra HSP på nåt sätt.. går väl inte att lägga ut mail adress här antar jag… får klura lite på detta… har sett det finns andra sidor också, men har inte gått med någonstans än..
      Lite ironiskt blir det ju med HSP och att gå med i föreningar och möten… när det är det man helst undviker… ha ha.. kram Gert

      • Maria skriver:

        snubblade in här av en slump å inser att jag hittat hem efter snart 34 år!
        funderar oxå på om det finns några nätverk eller liknande att anslut till, inga träffar IRL däremot, det skulle jag nog inte fixa…

  94. Inger-Lovise Røed skriver:

    Jeg kjenner meg veldig igjen her, deilig å få en følelse av å ikke være ”gal”, men kanskje ”bare” HSP. Jeg har gått på antidepressiva i mange år nå, noe som har hjulpet, men har likevel hatt opp og nedturer. Jeg blir lett engasjert og oppslukt av ting, da gjerne av kreativ art eller av jobb for eksempel. Jeg er veldig perfeksjonist og oppofrende/samvittighetsfull, og strekker meg langt for de jeg bryr meg om. Jeg er ofte skeptisk til mennesker som er veldig utadvendte, da det kan bli litt voldsomt for meg, og føler lett at andre tar for mye plass. Jeg liker fred og ro, men det kan også gjøre at jeg isolerer meg litt for mye og detter litt ut av det sosiale liv. Har alltid hatt som mål å bli mer sosial, men det har alltid begrenset seg selv fordi jeg lett blir sliten av å være sosial. Vanskelig balansegsng det der. I mine gode perioder er jeg veldig kreativ og har masse ideer. Jeg er veldig flink til det meste jeg går inn for, noe som resulterte i at jeg startet blomsterbutikk for 7 år siden. Litt usikker på om det ville gå bra, men jeg hadde alltid hatt det som en drøm. Men det skulle fort vise seg å være svært utfordrende. Mye ansvar, kunder som maste/klaget, personalansvar m.m. overskygget etter hvert gledene ved å skape og være sin egen sjef. Mange utfordringer økonomisk, flytting av lokale, oppussing m.m. gjorde meg sliten og deprimert+angst. Men det kom litt gradvis, + at jeg ikke er den som gir opp lett, så årene gikk. Etter 6 år måtte jeg kaste inn håndkleet, og falt sammen bokstavelig talt. Etter 1 år som sykemeldt er jeg nå redd for hvor veien går videre. Men etter å ha lest dette her, blir jeg litt optimist. Det finnes nok en jobb der ute for meg, men det må nok være uten for mye mas og stress. Kanskje ikke i et kjøpesenter heller, med alle lyder og stimuli det fører med seg. Jeg er også sensitiv for høye lyder, forandringer (som for eksempel å dra på ferie. Trenger alltid et par dager på å venne meg til nye omgivelser), kulde/varme, krav og forventninger, elsker dyr, elsker å være kreativ m.m. DVs, jeg kjenner meg igjen her. Klem til alle andre hsp`ere:)

  95. Jessica skriver:

    Hej! Din artikel stämmer in på mig på pricken. Är nu 24 år och har alltid klankat ner på mig själv för att inte ha kunnat orka vara med lika mycket som många andra. Det har alltid varit mer regel än undantag att jag varit tvungen att lämna ett sällskap tidigare än resten och känslan som kommer efteråt att man inte räcker till har nästan varit olidlig. Insåg att jag var högkänslig för ca ett halvår sedan och vilken lättnad det medförde. Har verkligen börjat inse de positiva med högkänsligheten som t.ex. jag spelar piano och kan i samma stund jag börjar spela ryckas in i musiken i timmar och samtidigt är det som att en film spelas upp i huvet. Jag får lätt små ”lyckorus” av så enkla anledningar som att solen tittar fram en stund, av en lugn skogspromenad eller att se något vackert. Ända sen jag insåg detta har jag börjat känna av tidigare när det är dags att dra sig tillbaka och planerar in ensamtid då och då för att rensa tankarna då är det mycket roligare att umgås med andra när man har energin igen. Någon sa att högkänslighet är en form av begåvning, börjar inte förrän nu inse varför.

    Tack för den här artikeln, känns alltid bättre att påminnas om att det finnas andra högkänsliga därute

  96. johanjohansson skriver:

    Jag är en kille på 32 år känner igen mig för mycket. Och jag upplever att andra är okänsliga samt att dom inte tänker efter innan dom säger en del dåliga saker allt från fula smeknamn till mycket annat. Man blir lite som en outsider nästan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>